Novell - Blå rådjursögon

Vi satt under den stora eken, såg ut över vägen nedanför oss och fälten som bredde ut sig. Landskapet badade i ljummen kvällssol, men vi satt i skuggan på berget och tittade ut. Ett par rådjur stod och nopprade gräs mellan sädesstråna på ett gyllene fält, en sval vind fick dig att huttra till och vira den tjocka, stickade tröjan närmare kroppen. Du grät nästan, jag såg tårar lura i dina ögon när jag sneglade mot dig där du satt, höger om mig.

Jag trodde aldrig att vi skulle hamna i den här situationen, sa du, försökte verka stoisk. Jag känner mig liksom inte beredd.

Du hade alltid trott på evigheten, att allt du kände alltid skulle vara för evigt. På att vi skulle vara för evigt. Nu hade jag lärt dig att så inte var fallet, och det sårade dig, förstörde hela din verklighetsuppfattning. Jag var ledsen för det, det var aldrig min mening att slå dig i bitar, aldrig min mening att punktera ditt hjärta. Men nu var det gjort.

Jag ber verkligen om ursäkt, jag…”

Du avbröt mig, tog tag i min arm, tvingade mig att se in i dina tårfyllda, blå ögon. Ditt långa, blonda hår låg så vackert draperat kring dina axlar, jag fick lust att kyssa dig fastän du inte längre var min.

Varför? frågade du. Varför vill du inte ha mig längre? Vad gjorde jag för fel?

Ingenting, mumlade jag till svar, försökte sänka blicken så jag slapp se på dig, det var inte du som var problemet.

Och det var sant. Det hade inte varit du som var problemet, jag älskade dig. Du var fantastisk, den underbaraste varelse jag någonsin sett och haft mina armar. Du var mitt livs kärlek. Men mitt liv tillät inte dig, inte på det sättet jag önskade. Jag kunde inte svepa mitt liv kring dig och göra dig till medelpunkt även om jag ville, även om jag försökte. Det skulle aldrig ha gått.

Vad var problemet då? Du? Du torkade generat bort en tår som rann längs din kind, kinden jag brukade kyssa och stryka. Det stack till i mig av sorg över att jag aldrig mer skulle kunna få trösta dig och hålla dig i mina armar.

Ja, det är jag som är problemet. Du anar inte hur ledsen jag är.

Jag ville bara vara med dig för alltid, du lovade mig…”

Du brast i gråt och det kändes som om någon slet ut hjärtat ur mitt bröst och kastade det till hungriga vargar. Jag hatade mig själv för alla löften jag givit dig. Jag hatade mig själv för hur jag hade svikit dig. Klumpigt och tafatt klappade jag dig på axeln, som om det skulle ge dig tröst.

Förlåt, sa jag och menade det mer än någonting annat. Vi kan fortfarande vara vänner?

Du tittade upp på mig med stora, rödgråtna ögon, inte helt olika rådjurens ögon på fältet långt borta. Fast deras ögon var bruna och dina himmelsblå och så mycket vackrare. Så mycket mer sorgsna.

Vänner? Efter allt vi har gått igenom, efter allt jag har gett dig så vill du vara vänner? sa hon med en ny ilska i sin röst. 

Jag vill inte förlora dig, svarade jag och insåg hur dumt det lät. 

Du reste dig upp, torkade tårarna med tröjärmen och försökte se mer arg än ledsen ut.


Det är för sent för det, sa du och vände ryggen mot mig. Innan du styrde dina steg bort ifrån mig lade du till: Jag hoppas att du kommer lida för det här lika mycket som jag gör.

Jag svarade inte utan lät dig gå. Jag svalde tårarna som ville välla upp gång på gång från halsen och ut genom ögonen, tvingade mig själv att se på rådjuren, att följa deras små rörelser när de åt. Var till slut tvungen att borra in naglarna i huden och bita ihop käkarna hårt för att låta bli gråta.

Jag hade låtit mitt livs kärlek gå, jag hade låtit dig lämna mig. Aldrig skulle jag känna mig lika lycklig hos någon som jag hade gjort hos dig och ändå lät jag dig gå. För alltid skulle jag förbanna min egen feghet för att jag inte lät dig stanna, men jag hade inget val. De skulle aldrig acceptera dig och utan dem var jag ingenting.

Jag satt kvar på berget tills solen försvunnit och rådjurens gestalter suddats ut. Inte förrän då bestämde jag mig för att återgå till ett liv som aldrig skulle göra mig lycklig och aldrig skulle tillåta dig.


Kommentarer
Postat av: Annica H - Crazylovleygirl

Du som skriver allt detta? Du gör det så otroligt bra! kram

2011-08-10 @ 10:45:51
URL: http://crazylovleygirl.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0