Novell - Främling

Det är inte som det brukade vara. Du är inte den du var och jag är absolut inte som förr. Vi är annorlunda och till stor del är det nog mitt fel. Jag vill tro att det här bara är en fas vi går igenom, alla har dåliga faser i en relation, visst är det så? Jag vet inte längre, men jag hoppas det.

När du ser ut genom bussfönstret och jag sitter bredvid känns det som om vi inte hör ihop. Ditt långa, blonda hår känns ovant för mig, som om jag aldrig sett det förr. Dina gröna ögon fäster inte på mig, så fort du lägger en blick vid min hud så rinner den av likt vatten på en gås. Du försöker se mig, försöker läsa mig, försöker älska mig men alla dina försök gör ingen nytta för min hud är insmetad i äckligt fett som får dina blickar att halka av. Vatten på en gås, fast så oändligt mycket fulare.

I sängen en regnig dag är det samma sak. När jag ser din bleka hy är det som första gången, du är en främling som ligger bredvid mig. Dina fylliga läppar har jag aldrig kysst, jag förstår inte alls när du drar mig intill för att låta två tungor mötas. Man kysser inte främlingar. Jag har aldrig rört vid din hud, aldrig fått dig att känna lustens begär, det har aldrig hänt. Ändå vill du lägga mina händer på din mage, mina händer på dina lår, dina bröst och överallt. Det är som om ingenting utav det som egentligen finns lagrat längst inne i min minnesbank existerar på riktigt.

Du vet den där känslan av att komma hem? Jag brukade känna den med dig, men inte längre. Jag brukade kyssa dina handflator och sedan hålla dem mot mitt ansikte. Du dolde mig för världen och det var allt jag ville. Nu är du den mest kända främling jag vet om, jag vet allt om dig men ändå ingenting. Du är inget hem för mig men du är heller inte borta. Du är här, du är alltid här, fast samtidigt inte.

Dina ögon brukade vara närvarande, de brukade vara i nuet med mig. Nu ser jag in i dina ögon och en mur har byggts upp mellan oss. Det känns som i en dröm när jag möter din blick eller ser ditt leende. När du kysser mig och håller om mig blir jag nästan rädd, för vem är du egentligen? En värld ifrån mig, det är precis vad du är. Hur kunde du låta så mycket växa mellan oss? En hel värld tar mycket plats och jag trodde aldrig att du skulle släppa taget om mig.

Det är inte så att du inte älskar mig, för det vet jag att du gör. Men när du säger det så känner jag ingenting. Du hade lika gärna kunnat tala ett annat språk, det hade inte spelat någon roll. Jag låter min mun agera spegel och reflektera dina ord tillbaka när du säger något sådant. Innerst inne undrar jag hur man kan älska en okänd, en främling, en förändrad.

Jag sa att vi skulle finnas i en evighet och jag ljög inte. En evighet är relativ, det minns jag från en sång jag hört. En evighet kan vara en söndag i april eller två ensamma mänskor på en suddig bild. När jag tänker efter är det precis det vi är. Två ensamma människor på en suddig bild. Det är därför du verkar så långt borta fastän du egentligen står alldeles intill.

Du märker ibland att jag inte riktigt är som jag var en gång. Då blir du rädd och håller mig närmare intill, du säger att jag inte får lämna dig för om jag lämnar dig så är du ingenting längre. Du lägger allt ansvar på mig, som om jag skapade dig, som om jag är dig, som om du inte finns om inte jag gör det vid din sida. Jag kramar om dig när du känner så, tänker att jag inte vill såra dig, tänker att jag inte vill lämna dig och att om jag känner efter längst, innerst inne så älskar jag dig faktiskt. Det är i de stunderna som jag minns oss, då minns jag att vi fanns och att vi inte gick att dela på. Jag minns hur jag lovade dig min evighet och du tog emot den. Jag minns vem du är och vem du var, men det bleknar efter en stund och du blir lika främmande som innan.

Kanske måste jag lära känna dig på nytt för att vi ska bli vi igen.


Kommentarer
Postat av: Jonas

Efter att ha googlat på "mest lästa bloggar" för att bilda en uppfattning om hur dessa kommer till och underhålls läste jag efter en stund detta inlägget. Väldigt fint och rimligen sannolikt! /Heterosexuell Oslo-bo 23vårar

2011-08-23 @ 02:57:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0