Novell - Rosen

 

Den där sista dagen gav du mig en vacker ros. Den var karmosinröd, sammetsmjuk och så väldoftande att till och med änglarna hade varit avundsjuka. Rosen var fullt utslagen när du gav mig den, kronbladen var så separerade från varandra som de kunde utan att falla av och blomman var nästan lika stor som min handflata. En bit perfektion i en värld av kaos.

Du hade inte kommit för att stanna, inte ens för att äta lunch eller middag eller kanske sova över. Du hade kommit för att lämna rosen i min hand och sedan gå. Dina vackra, blå ögon hade glittrat mot mig som de alltid gjorde i solljuset när du stod på trappan utanför ytterdörren och du hade sagt att innan rosen vissnat helt och tappat alla sina kronblad skulle du vara tillbaka. Jag förstod inte ens vart du skulle och jag hann aldrig fråga för du bara kysste min kind och gick.

Jag saknade dig direkt, men istället för att fälla en tår gick jag in i köket, hämtade en vas, satte i rosen däri och fyllde upp med vatten. Jag ställde sedan vasen i köksfönstret och ägnade mig åt annat. Mina tankar lämnade aldrig dig. Medan jag städade undan dina saker undrade jag vad du hade menat, vart du var på väg. Jag vet att du hade sagt att du skulle komma tillbaka, men det var någonting i dina ögon som hade sagt mig att det inte stämde. De hade sett likadana ut, glittrat på samma sätt som när vi först hade älskat. Det var den där gången i månskenet, när det strålade in genom fönstret och träffade dina ögon. Du sa att du älskade mig för första gången.

Dagen gick och på morgonen efter tittade jag till vår ros i fönstret. Morgonsolen lyste på de röda kronbladen och jag såg att ett hade fallit ned mot den vita, kalla fönsterbrädan. Mitt hjärta hoppade över ett slag men jag visste inte om det berodde på att jag tänkte att det inte skulle dröja länge innan du återkom eller för att jag var rädd att du inte skulle hålla ditt löfte.

Egentligen hade du aldrig varit min, det kunde jag inte säga. Även när ditt långa, blonda hår låg utslaget på min kudde och dina ögon var slutna i en sömn som jag inte ville störa, kunde jag inte se dig som min. Du var din egen eller kanske någon annans, men aldrig min. Kunde jag då kräva av dig att du skulle komma tillbaka? Nej, det var inte min plikt att hålla dig fjättrad till mitt liv, det var inte upp till mig. Jag var glad när du stannade men grät inte ögonen ur mig när du gick. Jag krossades bara lite inuti.

Ännu en dag gick, några fler kronblad hade fallit när jag såg efter i köket den morgonen. Utanför fönstret piskade regnet mot rutan, all sommarkänsla från dagen innan var som bortblåst. Jag sörjde inte de fallna rosenbladen, samlade bara ihop dem i en liten ask med vackra stenar och snäckbitar på. Asken stoppade jag i min underklädeslåda, det kändes som ett tryggt och passande ställe.

Det regnade hela dagen, ända tills klockan närmade sig åtta och solen bröt igenom molnen. Jag hade alltid älskat hur kvällssol sken igenom lövträdens kronor efter ett heldagsregn, i mina ögon var det få saker som var vackrare än det.

Jag vet inte egentligen vad det var som fick mig att ta rosen ur sin vas och gå ut genom ytterdörren med den i min hand. Gräset var fyllt av små, små vattendroppar som klängde fast på stråna och blötte ned mina nakna fötter. Jag gick genom trädgården, jag bodde som på ett berg så längst bort i trädgården sluttade det brant ned mot en inte så vältrafikerad väg. Jag såg ut över skogar som bredde ut sig längre än vad mina ögon kunde se. Lyfte sedan rosen, höll den i höger hand och med den vänstra drog jag av ett kronblad. Jag kastade det upp över mitt huvud, lät en vind ta tag i det och såg det graciöst dala ned mot vägen. Jag såg aldrig var det landade.

Jag gjorde likadant med alla de kronblad som fanns kvar och för varje röd liten bit av väldoftande sammet som jag släppte i vinden lät jag ett leende breda ut sig större och större över mina läppar. Jag kände mig hoppfull, lycklig och trygg. Jag visste att när jag låtit det sista kronbladet falla så skulle du komma tillbaka.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0