Novell - Hjärtat




Grusvägen slingrade sig upp genom skogen, mellan träden, över små berg och runt krön. Det regnade ett lätt sommarregn över mig, som droppade ner från bokträd, ekar, björkar och granar. Gruset knastrade under mina svarta converse, de mörka, slitna jeansen klibbade mot huden på grund av regnet. Jag hade lust att kasta tjocktröjan i diket, den fick mig att känna mig varm och svettig fastän det egentligen var molnens droppar som skapade känslan. Jag hade luvan nerdragen över huvudet, men ändå hade mitt spretiga, svarta hår lyckats blötas ner. Med högra handen strök jag bort luggen från ögonen, men direkt efter föll den tillbaka igen.

Jag stirrade ned på vägen under mig och lyfte sedan blicken. Riktigt klart såg jag inte, det var några tårar i vägen som skymde sikten. Gårdagens smink sköljdes med när jag blinkade och regnet blandades med mina egna salta droppar som rann nedför kinderna. Jag sparkade till en sten på vägen, såg den rulla iväg och krocka med några andra, mindre stenar längre bort. Kände mig arg för att jag hade lämnat henne i morse, lämnat som jag alltid gjorde.

Men de flesta visste att jag alltid gick, att det inte fanns någon jag stannade hos. Det var sällan jag ens blev kvar över natten, som den här gången. Jag antar att jag bara hade önskat att saker skulle bli annorlunda. Hon som jag lämnat tidigt i morse var inte speciellt vacker, inte speciell till sättet, men hon hade varit varm och trygg och jag hade kunnat slappna av hos henne. Jag önskade att jag inte hade gått.

Snart skulle jag se ett slut på vägen, det skulle inte dröja länge innan den skulle svänga åt höger och sedan slutta lite nedför och leda fram till ett hus där ingen bodde. Jag skyndade på mina steg, frös lite nu och längtade efter en varm kopp te och en filt att dra runt mina axlar, men det skulle inte finnas i det hus jag närmade mig. Jag grät inte längre nu, hade bestämt mig för att tårar var de svagas tecken och jag var inte svag.

När jag öppnade den olåsta dörren till det gamla huset, som egentligen var mer en liten stuga eller torp, så knarrade det i gångjärnen. Det läckte in vatten i hallen, i taket och i alla hörn var det fullt av spindelnät. Jag stängde dörren bakom mig så gott jag kunde, den var lite trasig och skev. På ett litet bord i hallen hade jag lämnat stearinljus och en tändare, jag använde det till att skapa ljus att leda mig in till vardagsrummet.

Trots att det var sommar och egentligen inte alltför mörkt ute, var det alltid dunkelt inomhus eftersom de allra flesta fönstren var förbommade av brädor. I vardagsrummet stod en enkel pinnstol, ett stort skåp och på golvet låg en gammal, sliten och luggad matta. Antagligen saker som den sista familjen som flyttat ut hade låtit stå kvar eftersom de var trasiga och fula. Med ljuset i min ena hand gick jag fram och öppnade det stora, otympliga skåpet med de tunga trädörrarna. Inuti fanns fem hyllplan, de tre översta var helt fyllda av saker. Där fanns billiga smycken och några dyra, doftljus, klistermärken, gamla förpackningar från livsmedel, två hårslingor, några parfymflaskor och många andra saker. Jag grävde i jeansfickan och fick fram en pärla. En rosaskimrande pärla med ett hål rakt igenom, där den innan varit upphängd på en tunn länk kring en kvinnas hals. En kvinna som varken såg speciellt vacker ut eller hade ett speciellt sätt.

Jag lade ner pärlan bredvid en liten parfymflaska på det fjärde hyllplanet och backade sedan några steg för att bara betrakta alla saker som låg där. Det var så många minnen att jag fick anstränga mig hårt för att känna mig stolt istället för ledsen. Medan regnet smattrade mot taket stängde jag skåpet och gick fram till ett utav de förspikade fönstren. Jag såg ut genom en utav springorna och såg den gamla trädgården utanför. Där fanns fortfarande ett till synes uråldrigt äppelträd med skev och knagglig stam, några rosenbuskar med prunkade blommor i starkt röd färg, resterna av en köksträdgård där några strån av gräslök fortfarande kunde urskiljas och en gammal, nästan helt rutten hammock vid rosorna. Blommorna spelade sin sista refräng i regnet, varje droppe fick ett nytt kronblad att falla dött till marken. Det såg sorgligt ut.

Jag önskade mig ett litet hus som det här, med en vacker trädgård och en vacker fru som hörde till. Men en stark röst inom mig skrek att det aldrig skulle bli så. Jag kunde aldrig nöja mig med någon, kunde aldrig slå mig till ro. Men värst av allt så var jag inte värd det. Jag var inte värd den tryggheten och den skulle aldrig ges till mig. Jag visste det, jag lyssnade på rösten, den tillhörde mig. Hur hemskt det än var att inse så blev jag tvungen eftersom jag visste att det var sant.

Jag vände mig om och såg på skåpet där alla minnen låg. Tänkte på alla hjärtan som jag krossat och skämdes in i själen. En droppe stearin rann ner på min hand och jag ryckte till, var nära att tappa ljuset men lyckades hålla kvar. Jag hade stannat för länge nu, det mörka började ta över mig. Med ljuset fortfarande i vänster hand skyndade jag ut i hallen. Där blåste jag ut lågan och lade ner ljuset på det lilla bordet. Öppnade sedan dörren och gick ut i regnet. Det var inte morgon längre utan dag, och jag behövde hem till mig för att sova och göra mig beredd på att krossa mig själv återigen följande kväll.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0