Novell - Jag älskade henne

Solen kittlade mina ögonlock och tvingade mig till sist att öppna dem. Dörren ut till altanen stod öppen, en bris fick de ljusa gardinerna att bölja vackert och samtidigt släppa in en ström av solstrålar rakt i mitt ansikte.

Jag satte mig upp mot sänggaveln, strök mitt långa hår från ryggen över den högra axeln och lät min blick vila på henne. Hon som sovit bredvid mig hela natten, fortfarande var hennes ögon slutna och hon andades tungt. Ljusa ögonfransar, fräknig hy, mörkrött, färgat hår. Vacker, vacker, vacker. Jag motstod en impuls att stryka henne över kinden, jag ville inte att hon skulle vakna.

Det var ganska länge sedan vi blivit tillsammans nu, det var i en annan tid. Jag var någon annan då och nu var jag ny. Men det visste hon inte, hon hade inte märkt min förändring. Jag drog luft ner i mina lungor, ett djupt andetag. Lyfte försiktigt glaset från nattygsbordet och drack vatten i djupa klunkar. Ställde ner det igen utan ett ljud. Såg på gardinen som rörde sig i brisen.

Hon var så vacker, det visste jag. Jag hade tur som fick henne, det visste jag också. Men någonting hade ändrats mellan oss som naggat tacksamheten och kärleken i kanten. Om någon skulle frågat mig om jag älskade henne skulle jag svarat ja. Om någon skulle undrat om jag var kär i henne hade jag tvekat. Tvekat och sedan svarat nej.

En gång för länge sedan läste jag i en bok, kanske var det för skolan, något arbete eller så, om kärlek och förälskelse. Kärlek är kemi i hjärnan, det är styrt av ämnen i kroppen, dofter och instinkter. En förälskelse håller i något år, sedan bleknar den och dör ut. Jag hade tänkt att så blir det aldrig för oss, det skulle aldrig kunna hända. Sedan stängde jag boken och öppnade den aldrig igen.

Efteråt ägnade jag ändå vad jag läst en del tankar, jag tänkte att kanske stämde det. Kanske var det så att alla förälskelser dog ut, men att om kärleken var äkta så blev den djupare efter det där stormande året. Som sommarvärme skulle känslan sprida sig i kroppen, från själen till hjärtat och sedan till varje cell. Så skulle det vara om man var själsfränder. Vi hade varit det.

Jag lyfte glaset igen och drack ett par klunkar till. Såg på henne i sängen, hennes ögon ryckte, hon drömde. Jag älskade henne, jag älskade henne. Varje slag mitt hjärta slog sa att jag älskade henne. Hur kan man inte älska någon så vacker? Så underbar, så vänlig, så stark? Jag älskade henne, men inte som förut.

Ibland reagerar tanken snabbare än hjärtat, förmodligen är det oftast så. Många gånger hade jag tänkt att vi var fel, särskilt på senaste tiden. Jag vaknade ofta tidigt, som nu, och tänkte på hur fel vi var. Vänner i själen, men inte älskande, det var aldrig menat. Förälskelser dör efter en tid, min hade dött för inte så länge sedan. Min vän låg i sängen bredvid mig, ovetandes om att hon blivit degraderad från sin tidigare position som älskarinna. Det var länge sedan jag rörde henne på det där sättet nu, länge sedan jag kände lusten. Jag älskade henne av hela mitt hjärta, men inte så som förr.

Jag tvingade mig själv att se ut genom gardinens springa, mot havet utanför. Tänkte på allt hon givit upp för mig, allt hon lämnat. Ville gråta, ville be om förlåtelse och sedan spring därifrån. Ville stanna, ville inte gå, ville inte lämna. Ville inte vara rädd, men det var jag.

En ensam tår rann nerför kinden, jag brydde mig inte om att torka bort den. Jag snyftade inte, för då skulle hon vakna. Min vän, min älskade, älskade vän. Jag kunde inte klara mig utan henne, men med henne skulle livet inte bli som vi ville. Jag hade svikit henne, mina känslor hade svikit henne. Men hjärtat fanns kvar, det slog för henne och ville så gärna älska fast det inte gick. Hur skulle man kunna såra någon som var allt?

Hon rörde på sig i sängen nu, ögonen öppnades. Gröna och vackra såg de på mig nyvaket.

“God morgon älskling,” sa hon och lade en hand på min som vilade i mitt knä.

“God morgon,” svarade jag, kunde inte förmå mig att säga ’älskling’. “Sovit gott?”

“Absolut!”

Hon satte sig upp bredvid mig och gav mina läppar en kyss jag inte kunde besvara helhjärtat, fast jag ville. Hade lust att skrika ut ett förtvivlat ’förlåt’, men mina läppar lydde inte. Hon verkade inte märka något, ville kanske inte känna att något var fel. Eller så visste hon.

“Jag ska bara gå på toaletten,” sa hon och försvann efter en kindpuss iväg från sängen.

Jag älskade henne. Jag älskade henne så ofantligt mycket. Men inte på samma sätt som förr.


Kommentarer
Postat av: Tilda Karlsson - Homosexuell fotograf

SV: jo jag saknar också mitt hår :/

Hade förut långt och blont hår ner till magen.

Men som en impuls klippte jag av allt :(

2011-07-31 @ 17:48:41
URL: http://tildaphotography.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0