Novell - Vad ingen annan förstår



“Han förstörde mig, gjorde mig förbrukad och obrukbar.”

Hon grät inte ens när hon uttalade de orden. Bara stirrade upp mot trätaket med de många mörka fläckarna, likt stjärnor på en hård himmel. Din hand vilade på hennes mage, du kände hur den hävdes upp och ner allteftersom hon andades. Ni var nakna båda två, men ändå kände du dig mer blottad än vad hon verkade göra. Hon verkade inte alls ha svårt för att ligga där bredvid dig utan täcke att skyla sin kropp med, du kunde inte gå en sekund utan vara säker på att världen inte kunde få se en skymt utav din gömda hud.

“Oftast känner jag inte av det, oftast bryr jag mig inte. Men ibland vet jag att det är någonting inuti mig som är helt trasigt. Jag känner det när du rör vid mig.”

Du ville börja gråta när hon sa så, du önskade att det inte var sant. Men du vägrade låta tårarna lämna dina ögon, hon skulle slippa få se din sorg, den skulle inte hjälpa henne. Istället strök du henne över magen, gjorde ringar med pekfingret runt naveln. Hon reagerade inte ens, fortsatte bara att stirra upp i taket.

“Jag känner mig inte ens arg.”

“Det är nog det som är problemet.”

Du kunde inte hålla tyst längre, var tvungen att säga något. Din hand slutade röra sig över hennes mage, det kändes inte rätt längre. Du vill inte vara lugn och förstående.

”Du vet inte vad du pratar om,” sa hon som vanligt.

”Självklart inte,” svarade du syrligt, du hatade när hon sa så. ”Jag vet aldrig vad jag pratar om, inte sant?”

Hon suckade och satte sig upp på sängkanten. Sängen stod vid fönstret där rullgardinen var nerdragen trots att det var mitt på dagen och det var molnigt utanför. Ni brukade alltid göra så, gå och lägga er mitt på dagen och bara göra ingenting medan världen pågick utanför fönsterrutan. Idag hade ni försökt göra någonting, men det hade inte fungerat. Som så många gånger förut.

”Du kommer helt enkelt aldrig att förstå, kan du inte bara nöja dig med det?”

Ilska i hennes röst nu, du kunde inte förstå dig på henne. Varför hade hon ens tagit upp ämnet om hon inte ville ha din åsikt, din tröst?  Du såg på hennes rygg, den hade sina mjuka kurvor som du älskade. Det halvlånga, ljusa håret kring hennes axlar, det låg liksom aldrig riktigt stilla. Du ville sätta dig bredvid henne, men du var rädd för att hon skulle knuffa bort dig och få dig att känna dig värdelös.

”Jag vet att jag aldrig kan förstå, men jag försöker verkligen,” sa du, ganska tyst, som om du kanske egentligen inte ville att hon skulle höra. ”Ibland är det faktiskt du som inte förstår.”

”Förstår vadå?”

”Vad han gjorde mot mig.”

Hon vände sig om, såg orolig och konfunderad ut. När du inte svarade syntes även ilska i hennes ansikte. Du bad henne komma och lägga sig hos dig, i din famn. Hon vägrade.

”Säg! Vad har han gjort mot dig?” sa hon upprört.

”Förstår du inte det?” frågade du med tårar i ögonen.

”Nej, så säg!”

Du drog in luft i dina lungor, det kändes som du skulle brista ut i gråt när som helst.

”Han gjorde sönder den person jag älskar mest i hela världen,” sa du med en stor, kvävande klump i halsen. ”Det är det värsta en annan människa någonsin har gjort mot mig.”

Hon gav dig ett litet leende och kröp tillbaka till dig i sängen, hon lade sitt huvud på din bröstkorg, kysste ditt bröst och strök dig över låret som för att trösta.

”Det ordnar sig,” sa hon, ”det är inte så farligt som du verkar tro. Jag klarar mig alltid, det vet du. Ingen fara.”

Den här gången sa du inte emot. Istället kysste du hennes hår, strök henne över kinden och svor att du aldrig skulle låta någonting skada henne igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0