Novell - Elva evigheter

Någon hade hällt guldglitter och röd kärleksglans över alla lönnträd som kantade grusvägen där du gick. Då och då föll ett löv ned på marken, de lyste upp med sin nya förklädnad. Du kunde inte koncentrera dig på skönheten. I ditt bröst rev en nervositet, den rispade huden från insidan, du blev nästan rädd att det skulle rinna ut kokande blod och avslöja dig för världen. Ingen annan visste ju, inte än.

Solen sken varm trots att det redan var oktober och att kylan borde ha tagit över. Vintern lurade bakom varje hörn, men än fanns ingen plats för snö och is, än regerade guldglitter och röd kärleksglans. Gruset knastrade under dina fötter, ljudet byggde upp en förväntan om vad som skulle ske, vad som skulle hända, hur framtiden skulle bli.

Vägen slingrade sig fram, då och då var du nära på att trampa i gårdagens vattenpölar, men klarade dig med bara några centimeter i behåll. Ni hade stämt träff där ingen annan visste, där ingen annan varit, dit ingen annan kunde komma. Det var viktigt, för ni var hemliga.

Just där vägen krökte sig på rätt sätt fanns en liten stig. Med hjärtat hårt dunkande i bröstet och förväntan och nervositet sjungande i blodet lämnade du den stora vägen och steg in i skogen. Som att bli insläppt i en gigantisk famn av liv, så var det att vandra på den lilla stigen. Du hade alltid känt dig trygg i skogen, den skyddade dig, skulle aldrig förråda er.

Du hade aldrig förstått varför många människor avskydde hösten. Många hade sagt att den var fylld av avsked; avsked från värmen, solen, blommor och grönska. Men i din värld fanns allt det där kvar, fast i en annan skepnad. De vackra löven blev till blommor, grönskan fanns kvar i barrträden och både solen och värmen sken stark både från himmel och hjärta.

Hade någon aldrig vandrat stigen förut skulle de aldrig ha hittat den, så väl gömd var den. Det var bara hon och du som visste, en utav era hemligheter. Ni hade många nu. Många kvällar av månglans vid sjön en bit bort, många dagar i gläntan i skogen, många morgnar i dimman och daggen vid ängen i början av vägen.

Du kunde se henne nu. Din Ella, din vackra, vackra, vackraste Ella. Hon satt bland alla löven på marken, hennes långa, blonda hår ned över axlarna, blicken ned i marken, rödmålade läppar. Lyckan spred sig inom dig och nådde till sist inga gränser. Med skrattande steg nästintill flög du fram mot henne, föll ned på marken framför henne och drunknade i de djupblå ögonen när hon fäste dem i dina. Du tog tag i hennes händer, höll dem mot dina läppar och kysste dem länge. Hon skrattade till.

”Amanda! Du beter dig som om vi inte har setts på en evighet!” sa hon retsamt.

”Det har vi ju inte heller,” svarade du och kände dig en aning generad. Kanske hade du gjort bort mig och verkat för ivrig?

”Vad jag minns så satt vi faktiskt tillsammans vid sjön hela kvällen igår,” fortsatte Ella. ”Du kan väl inte ha hunnit sakna mig så mycket redan?”

”Jo...,” svarade du rodnade ännu en nyans mörkare. Du tänkte att varje sekund utan henne var som elva evigheter, men det sa du inte.

Du såg istället ned i marken och mindes med ens varför du varit så nervös. Det var någonting du ville fråga henne, något du kommit för att ge henne. Hon märkte att någonting var på gång att hända, att du bar på en nervositet. Därför sträckte hon fram sin hand, strök varmt över din kind, fäste en hårslinga bakom ditt högra öra. Du smälte inombords, hjärtat hoppade till i ett lyckligt kärleksslag. Ett stort, brett, gnistrande leende spred sig över dina läppar när dina ögon landade i hennes. Hon skrattade till. Ett lätt, vackert klingande skratt som kittlade dig i magen.

”Vad är det med dig idag?” frågade hon med retsam ton.

Du drog in luft djupt i lungorna, tänkte att nu var du tvungen att fråga henne. Långsamt och försiktigt stack du handen i jeansfickan, där i låg guldringen med den lilla, välslipade diamanten. Du hade sparat sedan förra året för att kunna köpa den till henne. Sedan ni blivit tillsammans hade du i huvudet spelat upp scenariot där du lämnade över ringen till henne, där hon lovade att bli din för alltid och lovade att bära en del av dig synligt för alla. Men nu plötsligt blev du osäker och lite rädd. Tänk om hon skulle säga nej? Tänk om hon inte var redo?

Du kunde inte fega ur nu. En gång till snurrade du på ringen i fickan. Tittade på Ella. Hennes mörkblå ögon glittrade i höstsolen. Hon såg frågande på dig, men sa ingenting. Väntade bara in dig. Du var tvungen att fatta mod nu, du var tvungen att fråga henne.

Med en snabb rörelse drog du upp handen ur fickan, lite för snabbt, du märkte när de var för sent att ringen följde med och föll till marken. Förskräckt och besviket tittade du upp på Ella, men hennes blick fanns redan på ett blodrött lönnlöv där en gyllene diamantring glimmade. Hon sjönk ned på knä framför ringen, tog upp den i handen. Betraktade den, vände och vred på den, läste högt vad som stod inuti:

”’Elva evigheter’?” Hon såg upp på dig, dina kinder var röda och generade, ännu mer än innan. Du kände tårar stiga upp i ögonen, det var inte meningen att det skulle bli såhär. ”Var den här till mig?”

Du nickade, alla ord du ville ha sagt, all kärlek du ville förmedla till henne försvann. Orden löstes upp, fladdrade iväg likt bitar av silkespapper i en stark vind. Du lämnades ordlös, dum och blank framför din kärlek.

Ella reste sig upp, hennes ögon lämnade runda, tunga tårar som rann nedför kinderna. Hon log stort, så otroligt stort mot dig, lade armarna kring din hals och kramade dig hårt. Du brast i gråt och kramade henne tillbaka, kysste hennes kind, drog in hennes jasmindoft i näsan och undrade om hon grät för att hon sa ja eller för att hon ville säga nej.

Efter många vackra sekunder släppte hon taget om dig. Fortfarande rann några tårar nedför hennes kinder medan hon log, skrattade till och trädde din ring på sitt vänstra ringfinger. Innan hon kastade sig kring halsen på dig igen gav hon dig en lång, underbart söt kyss mitt på munnen.

”Elva evigheter,” viskade hon i ditt öra. ”Elva evigheter, och ingen står i vägen för oss.”

Du var lycklig. Lycklig, lycklig, lycklig och kär. Snart skulle ni inte vara hemliga mer.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0