Novell - Jacqueline ~ Del 2 av 2

Du lydde och följde med henne in i sovrummet. En gigantisk säng med sänghimmel av florstunt tyg i vita nyanser och bäddad med mörklila sängkläder i satin. Hon ledde dig hela vägen fram till sängen där hon bjöd dig att sätta dig ned. När du gjort det började hon klä av dig, plagg för plagg, du gjorde inget motstånd alls, varför skulle du? Hennes varma händer var bestämda men aldrig hårda, bara längtande och du älskade hennes längtan.

När du var naken blev du tillsagd att lägga dig ned ordentligt i sängen, men utan täcke. Du gjorde som hon sagt, utan att ta ögonen från henne. Jacqueline gick fram till det stora fönstret som vätte ut mot gatan. Hon drog för gardinerna och gjorde det mörkt i rummet. Sedan gick hon tillbaka mot sängen, stannade till vid nattygsbordet och tände den lilla lampan som stod där, den spred ett varmt, mjukt ljus omkring sig. Innan hon lät sina långa, välmanikyrerade fingrar öppna kjolen och blusen vände hon ned ett fotografi som stod i sin guldram invid sängen. Du visste vem mannen på fotot var och fick för en sekund en klump i halsen. Klumpen försvann när Jacqueline lät plagg efter plagg falla till golvet vid hennes fötter. Till sist stod hon helt naken framför sängen. Med ett fåtal enkla rörelser släppte hon på knuten i sitt hår och lät det falla ned mot axlarna. En doft av kokos och vanilj sköljde emot dig likt en våg av underbarhet. Du längtade.

Jacqueline kröp upp till dig i sängen, lade sig över dig med sin värme, sin lenhet, sin kvinnlighet. Hon lät dina händer röra henne, känna över höfterna, brösten, allt. Du älskade varje sekund. I det mjuka skenet från sänglampan var hon ännu vackrare än innan och du tänkte att om du kunde, om du fick skulle du älska med henne varje sekund av varje dygn av varje evighet.

Efter många sekunder av berusande passion, av eld och av löften utan ord hade ni båda tröttats ut. Ni låg på sidan bland varma lakan, hon i dina armar. Du strök över hennes mage, hon hade sina ögon slutna och andades lugnt. Du hade tusen tårar som vällde fram bakom ögonlocken med bet ihop för att inte låta dem komma fram.

”Du måste snart gå,” sa Jacqueline efter några långa sekunder av stillhet. ”Min lunch är egentligen redan slut, de väntar på mig på kontoret.”

”Kan vi inte stanna?” viskade du, hoppades nästan att hon inte skulle höra dig, du skämdes för dina känslor.

Jacqueline befriade sig från din famn och vände sig mot dig. Du ryggade tillbaka en aning, visste att några tårar glittrade i dina ögon och du ville inte visa dem.

”Det vet du att vi inte kan. Du vet att det inte går,” sa hon och lät bekymrad och otålig. Hennes ögon var stora och mörka.

”Jag vet,” svarade du kort. Hade du sagt någonting mer skulle hela du gått sönder, du kände redan hur ditt hjärtas alla pusselbitar drogs isär och ifrån varandra, mellanrummen som skapades brände som om frätande syra rann emellan dem. Du fick lust att skrika men lät bli, du ville inte erkänna vad du kände.

”Jag är ledsen,” sa Jacqueline och gav din kind en snabb kyss. Du var inte säker på att hon menade det hon hade sagt. Hon sträckte sig sedan efter ett armbandsur som låg på nattygsbordet bredvid det nedvända fotografiet. Hon noterade tiden och skyndade sig sedan upp ur sängen. ”Kom igen, vi måste skynda oss nu!” sa hon och började leta efter nya trosor att klä på sig.

Du bet ihop käkarna hårt medan du reste sig ur sängen och slängde på dig alla dina kläder så snabbt du kunde.

”Jag går,” sa du och hatade dig själv för att du kände en tår lämna din ögonvrå. ”Vi ses.”

”Jag hör av mig,” svarade Jacqueline, det verkade inte ens som om hon hade lagt märke till vad hon gjorde med dig. Hon bara drog isär gardinerna från fönstret och rusade ut till badrummet för att fixa i ordning sitt hår.

Besviken och sårad som så många gånger förr klädde du på dig dina ytterkläder i hallen och skulle just gå ut genom ytterdörren när Jacqueline lade en hand på din arm och du stannade upp.

”Förlåt,” sa hon men verkade mer stressad än ledsen. ”Här har du,” lade hon till och tryckte en femhundring i din hand. ”Köp dig någonting fint, någonting du vill ha.”

”Tack,” sa du och kände dig mindre värd än någonsin.

Du skyndade sedan ut ur byggnaden, brydde dig inte om att du mötte den gamla damen från innan vid utgången, bara skyndade, halvsprang ut och bort från platsen där ditt hjärta alltid brast. Du struntade i den förbannade solen som envisades med att alltid skina, din sikt var ändå dold av tårar. När du passerade en tiggande man på gatan tryckte du femhundringen i hans hand. Du stannade inte ens när han ville tacka dig för den underbart goda gärning du just utfört, du bara ökade takten och sprang därifrån. Hoppades att känslorna skulle slockna, tappa takten och inte hinna ifatt dig mer.


Kommentarer
Postat av: JOZ♡

Skulle du vilja kika in på min blogg och säga vad du tycker? Bra/dåligt? Ha en bra dag (:

2011-10-23 @ 22:01:01
URL: http://bedeliciious.blogg.se/
Postat av: Natta Jones - Ett sliddjurs bekännelser

Sv; Eftersom att målgruppen på din blogg är till mestadels lesbiska/bisexuella tjejer (Sen läser nog småkillar och gubbar den också pga det spännande, anorlunda och sexuella inehållet) så är nog QX stället för dig! Om du skriver bra saker så får du mycket reklam för bloggen också :)

2011-10-24 @ 02:59:18
URL: http://nattajones.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0