Novell - Värkande hud, känslor inåt

Det var länge sedan nu, det känns som en evighet. Trots att vi ligger bredvid varandra i sängen var det länge sedan du var nära mig. Min kropp, min hud, värker. Värker, värker, gör ont. Är så känslig att när du stöter bort mig känns det som om dina ord är gjorda av rakblad och vassa nålar. Du gör mig så ont.

Nu för tiden sover du med ryggen vänd mot mig. Jag frågar varför och du ger mig banala anledningar, jag begriper att de är lögner. Men jag förstår att du inte vågar säga som det är, att du inte vill ha mig mer. Sådana ord blir så tunga, så starka, så skarpa att de skulle kunna användas som kanonkulor och spränga igenom den där muren av låtsaslycka och låtsaskärlek som vi kämpat så länge för att bygga upp. Ingen av oss vill väl det? Ingen av oss vågar i alla fall.

Jag hör hur du andas, dina andetag är tunga, du har somnat. Tårarna bränner innanför mina ögonlock, jag känner mig svag. Svag som om livet lämnat mig, som om allt som finns kvar av mig, av oss, är ett tomt skal som ingen vill ha längre. Apelsinskal i komposten, vi ska dö, ruttna, multna och till slut födas på nytt. Eller nej, det ska vi inte. Skal blir bara till jord för i dem finns inga frön. Svart, död, äcklig jord. Du vill göra jord av mig och jag hatar dig för det.

Om jag ligger på sidan i vår säng, bort från dig, kan jag se ut genom fönstret. Vi har rullgardiner men du vill aldrig rulla ner dem. Du säger att du känner sig instängd då och jag låter det passera. Orkar inte bråka om småsaker när de stora problemen bultar på dörren till min själ varje sekund jag ser dig. Det känns liksom inte riktigt värt besväret att skrika på dig för att du tar beslut som stör mig, när du gör värre saker mot mig som gör så mycket mer skada. Tårarna bränner nu, men jag vägrar gråta. När jag känner för att skrika gör jag inte det heller. Vill inte visa hur du förgör mig.

Du har alltid sett mig som en kall person, någon som aldrig gråter och som är lite sådär småbesvärlig. Men du tänkte aldrig på att människor som inte visar något utåt är desto känsligare inuti. Du kanske inte trodde att jag brydde mig, men sanningen är att jag gjorde det och gör det fortfarande. När du höll i mig förr, när du lät dina händer älska mig, kände jag ett värde. Du gav mig någonting att vara stolt över, du gav mig dig, du gav mig oss. Jag antar att jag inte visade dig nog tydligt hur mycket du betydde för mig, och nu är det för sent. Du gav upp.

Utanför fönstret kan man se månen nu, den lyser kall och klar. Du ligger fortfarande med ryggen mot mig, jag ligger med ryggen mot dig också. Som två främlingar som tvingats att dela säng. Jag känner mig dum och missplacerad, önskar att jag vore någon annanstans inatt. Ändå vet jag att den enda plats jag egentligen vill vara på är i dina armar, men där vill du inte ha mig längre. Jag undrar vad jag har gjort för fel. Att inte bli berörd är ett straff, så något brott måste jag ha begått. Kan bara inte komma på vilket. Var jag för tyst, för dålig på att visa känslor, för dum? Är jag inte vacker nog, har din kärlek gått över, har jag sårat dig?

Medan jag ser ut genom den tunna glasrutan som skyddar mig mot nattens kyla, dyker en sång upp i mitt huvud. En man sjöng ord som känns så sanna just nu, han sjöng:

Du vet, ett liv utan beröring kan vissna väldigt fort.

Aldrig förr har jag hållit med så mycket. Aldrig förr har min hud värkt så, aldrig har jag längtat så. Jag får lust att begrava ansiktet i kudden, grina tills tårarna tar slut och hoppas att jag kvävs. Om det här är livet du vill leva med mig, vill jag inte vara en del av det.

Andra ord ur samma sång som innan börjar ringa i öronen:

Jag sa till mig själv: “Blotta aldrig någonsin någonting. Låt dem inte få en upp på dig, då har du ingenting.”
Allt det jag säger kan användas mot mig om och om igen.

Plötsligt minns jag att det var just så det gick till. Jag bestämde mig att aldrig någonsin ska någon få krossa mig för att jag har visat mig svag. Alltid ska jag vara stoisk, lugn, behärskad. Inte ge efter för omvälvande känslor som kärlek, sorg, hat eller längtan. Ingen skulle kunna få en enda liten grej upp på mig. Inte ens du.

Jag förstår med ens att man tröttnar på en sådan person, att man inte vill ha någon som mig. För vem vill älska någon utan känslor på utsidan? Vem vill älska någon som känner inåt men aldrig vill medge det. Inte du i alla fall.


Kommentarer
Postat av: Annica

Ruskigt bra skrivet! :)

2011-09-22 @ 13:40:46
URL: http://annicailivet.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0