Novell - Brev till dig ~ Del 1/5

Det var aldrig meningen att såra dig, jag önskar att du kunde förstå det. Men jag inser att det är omöjligt. Jag vet inte vad som hände, jag vet bara att någonting kallade inom mig, drog mig till henne, och jag kunde inte säga nej. Kunde inte stå emot.

 

Mitt hjärta hade längtat så länge efter den där känslan. Känslan av någonting nytt, att träda in i en värld av hemligheter och förbud. En så naiv känsla, jag borde ha förstått. Jag borde ha tänkt på dig. Och det gjorde jag. Men tanken var svag och hjärtat var starkt. Jag kunde inte stå emot, trots att jag försökte. Kanske försökte jag inte tillräckligt, kanske ville jag inte ens försöka nog.

 

Du litade alltid på mig, trodde alltid det bästa om mig. Och även om jag aldrig planerade att såra dig eller åsamka dig smärta, hade jag alltid känslan av att jag någon gång skulle göra just det. Innerst inne visste jag att mitt samvete var svagt och att mina känslor styrde mig alltför impulsivt.

 

Vi tillhörde någon båda två när vi träffades, hon och jag. Det var under sommarkursen i målning som jag tog ute vid kusten. Du visste att jag alltid hade älskat att måla och att jag då och då behövde komma hemifrån. Jag var en rastlös själ, någon som mådde bäst av att få byta miljö med jämna mellanrum.

 

Kursen hölls i en stor, herrgårdsliknande byggnad, bara hundratals meter från det västkustska havet. På dagarna hade vi lektioner i teckning och målning, det var olika teman nästan varje dag. Kvällar och nätter fick vi själva disponera som vi ville. Mat fanns det fri tillgång till i husets kök och möjligheter att åka in till närmsta lilla samhälle fanns i form av en busslinje med avgångar och ankomster ungefär varannan timma.

 

Jag hade sparat under hela vårterminen för att kunna ha råd att åka dit på den där treveckorskursen och även om du tyckte att det var tråkigt och långsamt att vara utan mig så lät du mig åka. Du var alltid förstående, ville alltid mitt bästa.

 

Hennes ögon var vackert grönblå och hennes hår kort och mörkbrunt med lugg som hängde ned i ansiktet och nästan skymde hennes sikt. Smal, men ändå med kurvor som min blick inte kunde hålla sig ifrån, trädde hon in i vårt gemensamma rum den där första dagen på kursen. En stor, svart resväska släppte hon ned på sängen mittemot min, den stod med vänster långsida mot väggen. Jag satt på min säng, kunde inte ta mina ögon från henne och jag måste ha sett ganska dum ut.

 

”Hej! Maria,” presenterade hon sig och räckte fram en vacker hand med himmelsblåmålade naglar.

 

”Ella,” svarade jag och betraktade med skamsen nyfikenhet hur hon sjönk ned på sängen bredvid väskan.

 

Hon tog av sig en tjocktröja i svart och slängde den på väskan. T-shirten hon bar under var vit med en v-ringning mina ögon hade svårt att inte trilla ned i och till den var hennes ben iklädda svarta, tunna leggings till mitten av vaden och en jeanskjol som slutade mitt på låren. Till det ett par svarta sandaletter, hennes tånaglar var målade i samma himmelsblåa färg.

 

”Har du varit här länge?” undrade hon och jag kunde känna hur hennes ögon sökte över min kropp och mitt ansikte. Jag rodnade och blev tvungen att titta bort.

 

”Nej, jag kom för bara en liten stund sedan. Har precis hunnit lägga in mina saker i byrån,” svarade jag och nickade mot möbeln i ljust trä i ändan av sängen. Maria hade en likadan på sin sida.

 

”Åh, vad bra! Skönt att slippa ha allting i resväskan!”

 

Maria hoppade entusiastiskt upp från sängen, släpade med sig resväskan och började genast packa upp och lägga in saker i byrån.

 

”Är du från Göteborg?” frågade hon med ryggen vänd mot mig.

 

”Ja, jag har en lägenhet i Majorna. Du då?”

 

”Jag ska flytta till stan nu till hösten, börjar på universitetet då. Bor du ensam förresten?”

 

”Ja.”

 

Jag vet inte varför jag ljög, ordet lämnade mina läppar innan tanken lämnat hjärnan. Kanske var det hjärtat som talade.

 

”Jag ska också bo själv, min…” Maria tystnade och stannade upp i sina rörelser, hon fortsatte sedan: ”Jag letar lägenhet lite överallt i stan… Är Majorna ett fint område?”

 

Jag ignorerade att hon hade avbrutit sig och svarade att det var en bra och hyfsat lugn del av Göteborg, jag lade också till att det var svårt att få lägenhet där eftersom söktrycket var högt. Maria ville då veta hur jag lyckats.

 

”Kontakter,” svarade jag kort.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0