Novell - Brev till dig ~ Del 2/5

Jag ville egentligen inte prata mer med henne, men kunde samtidigt inte låta bli. I kroppen fanns den där kittlande känslan av fara och fjärilars vingar. Behagligt och obehagligt på en och samma gång. Helst ville jag skaka av mig känslan helt och hållet. Jag tänkte på dig, min kärlek till dig. Ändå försvann inte det nya som börjat gro.

 

Hon verkade vara det jag saknat så länge och det skrämde mig mer än någonting annat. Innan jag hunnit bestämma mig för att ignorera det som hon väckt inom mig, avbröt hon mina tankar:

 

”Ska du med och äta?” undrade hon. ”Det skulle väl vara gemensam middag idag?”

 

”Ja… Jo, det är nog sant,” svarade jag svävande. ”Jag har för mig att det stod något sådant på schemat vi fick över kursen.”

 

Lättad över att ha fått någonting neutralt att prata om rotade jag fram kursschemat ur väskan. Trots att jag kunde det i stort sett utantill vecklade jag ut papperet och läste högt vad som stod på första dagen:

 

”Måndag, artonde juni. Gemensam introduktion och middag med början klockan arton.”

 

Jag kastade ett öga på mitt armbandsur och noterade att det var nästan två timmar kvar till middagen. Modet sjönk i mig igen, jag visste inte hur jag skulle kunna fördriva de två timmarna ensam, jag ville bara ut från vårt rum, bort från Maria.

 

När hon frågade mig efter var toaletten låg såg jag min chans att smita iväg. Så fort hon hade försvunnit ut ur rummet gjorde jag samma sak. Jag såg till att ta mobilen med mig och småsprang ut ur den stora herrgården. Precis på utsidan fanns en lång allé av lindar, den såg ut att leda ned till havet. Grusvägen förde mina steg ned mot vattnet, jag behövde rensa huvudet. Hemma brukade jag alltid ta en promenad när tankarna blev för tunga och för många, det brukade hjälpa. Men allteftersom avståndet mellan mig och havet minskades, insåg jag att ingenting försvann eller bleknade.

 

När jag nådde fram till vattnet kunde jag se det blänka i solljuset. Trots att det var eftermiddag sken den fortfarande stark och klar, det enda som störde värmen var en tångdoftande, frisk vind som sköljde över mig likt vågor. Solvarm var klippan jag satte mig ned på, alldeles intill vattnet. Jag slöt mina ögon och drog in doften i näsan. Jag älskade havet, hade alltid gjort det. Havet gav mig ro och fungerade som inspiration för mig när jag målade.

 

En stund efter att jag hade satt mig ned, tog jag fram telefonen. Ingen hade hört av sig och jag blev besviken, jag hade hoppats på att du hade smsat eller ringt mig, men nej, inkorgen var tom på nya meddelanden. Inuti kände jag mig också lite arg. Varför hade du inte hört av dig? Saknade du mig inte? Egentligen kunde jag besvara frågorna själv, men jag ville känna mig arg och besviken. Det fick mig att tänka på någonting annat.

 

Tiden hade inte gått speciellt fort hitintills, det var ännu över en och en halv timma kvar till middagen. Jag lade mig ned på rygg på den varma stenhällen och slöt ögonen. Hoppades att jag kunde somna och då och då var sömnen nära. Flera gånger kunde jag känna mig nästan driva iväg och lika snabbt kvicknade jag till igen och den avslappnade känslan försvann. Efter ett tag beslöt jag mig för att sluta försöka sova, istället lyssnade jag till hur vågorna hälsade och tog farväl av stranden gång på gång. Viskandet i skogen bortom klipporna, skrianden från enstaka fiskmåsar.

 

Klippan kändes aldrig hård mot min rygg, bara mjuk, varm och trygg. Jag fick lust att aldrig lämna den, jag ville stanna kvar och ligga där hela sommaren, kanske hela livet. Det verkade som en så bra plats, med havet som närmsta granne och fiskmåsarna som sällskap. Skulle ha passat mig perfekt.

 

Men till sist tvingade jag mig själv att se på klockan och till min besvikelse hade minuterna flugit iväg och bara tjugo minuter återstod till middagen. Jag tvingade mig själv upp från min viloplats och lyssnade på grusets knaster under fötterna medan jag vandrade tillbaka genom lindallén till herrgården. Du hade fortfarande inte hört av dig till mig och jag visste varför. Trots det kände jag mig ledsen och arg.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0