Novell - Brev till dig ~ Del 3/5

Så fort som jag öppnade den stora dörren till huset, hördes ett sorlande från ett närliggande rum. Jag förstod att det kom från salen där vi skulle äta och insåg också att jag borde skynda mig att göra mig klar. En stilla bön till någon högre makt maldes på om och om igen i mitt huvud, jag önskade att Maria inte skulle vara kvar i vårt rum. Högst önskade jag att jag bara hade drömt alltihop, att hon inte ens existerade, i alla fall inte i den här byggnaden.

 

Kanske mottogs min bön från någon, för när jag nervöst gläntade på dörren till vårt rum så var det till min lättnad tomt. Medan jag bytte om till någonting som kändes mer passande för en gemensam middag, tillfället till ära kändes det lite mer uppklätt med vit skjorta än den mörkgula t-shirt med tryck jag burit innan. Jag borstade sedan igenom mitt långa, blonda hår, kollade mig en extra gång i spegeln och lämnade sedan rummet.

 

Salongen vi skulle äta i badade i eftermiddagssol när jag steg in. Egentligen var rummet inte speciellt stort. I mitten av det stod ett ekbord med stolar i samma stil, där gissade jag att kanske tjugo personer redan satt. Längs väggen på bortre långsidan av rummet fanns flera fönster från golv till tak, det var igenom dem ljuset flödade in. Platserna som hade ryggen mot fönstren var redan upptagna, så jag slog mig ned mittemot fönstren istället. Fortfarande hade jag inte sett en skymt av Maria, hade alltihop bara varit inbillning? Nej, det kunde inte vara möjligt.

 

Fler personer strömmade in under de kommande minuterna och tog de platser som var lediga i besittning. Det fanns fortfarande en plats bredvid mig som var tom och det skrämde mig en aning. Till vänster om mig satt redan en kille i tjugofemårsåldern. Han hade halvlångt, yvigt, svart hår, var smal och bar en jeansskjorta som var öppen med flera knappar över bröstet. Han var solbränd och luktade herrparfym. Vi hade hälsat kort på varandra och jag hade fått ett bra intryck av honom, han verkade trevlig.

 

Alla platser var upptagna utom den bredvid mig och Maria saknades fortfarande. Ledaren för kursen, en äldre, något korpulent man, satt i ena kortändan av bordet. Han hade just börjat presentera sig när jag hörde dörren till salongen öppnas och någon komma in. Jag satt med ryggen mot och personen som kom in och vågade inte riktigt vända mig om för att se vem det var, mitt hjärta slog för hårt.

 

”Ursäkta att jag är sen,” hörde jag Marias röst säga innan hon slog sig ned bredvid mig och jag kände mig plötsligt smärtsamt självmedveten.

 

Kursledaren godtog hennes ursäkt och fortsatte sedan informera om hur kursen skulle gå till, tider att hålla och allt annat som redan stod att läsa på schemat. Jag lyssnade egentligen inte alls, jag kunde inte.

 

Maria gav mig bara en snabb blick och ett litet, snett leende, inte ett enda ord. Det var knappt ens så hon låtsades om att vi kände varandra. Fast kanske gjorde vi inte ens det. Jag undrade vad hon hade gjort när jag försvann iväg. När jag betraktade henne kunde jag se att hon fortfarande bar samma kläder som tidigare och jag funderade över vad som kunde ha gjort att hon varit så sen. På något sätt ville jag veta, fastän det egentligen inte angick mig.

 

Resten av middagen genomfördes med en underlig stämning. Egentligen hade jag inte någon matlust alls, men jag tvingade mig själv att äta för att inte verka konstig eller avslöja mig. Maria åt som om ingenting hade hänt och återigen började jag tvivla på vad som egentligen skett. Hade vi ens träffats innan, eller kunde jag ha inbillat mig? Jag började känna mig galen.

 

När solen hade sjunkit bortom horisonten och mörkret börjat sprida sig såväl ute som inne, började folk droppa av och lämna matsalen. Många som jag inte ens hälsat på sa hejdå till mig och jag svarade detsamma även om det kändes lite falskt och konstigt. Maria konverserade med tjejen bredvid henne, en person med hippiestil och långt, blont hår med hårband för pannan. Ingen pratade med mig och jag tyckte att det var skönt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0