Novell - Brev till dig ~ Del 4/5

Jag reste mig upp och gick. Jag sa inte hejdå till någon och ingen ägnade mig ens en blick. Det berörde mig inte. Diskret lämnade jag matsalen och gick, utan att träffa någon, till sovrummet. Tanken var att om jag kunde komma i säng och somna innan Maria kom tillbaka skulle allting ordna sig. Då skulle jag inte behöva tänka på vad som hänt innan och tills morgondagen skulle allting ha lugnat ned sig inom mig.

 

Så snabbt jag kunde bytte jag om till shorts och linne, borstade tänderna och kröp ned under täcket. Alla lampor i rummet var släckta och jag slöt mina ögon och försökte sova. Älskling, jag är inte stolt över det här, men det var hennes kurvor jag såg när jag blundade och kallade på sömnen. Direkt när jag insåg det, skämdes jag, men det fanns ingen återvändo. Jag visste inte vad det var med henne som lockade mig, men jag kände mig så dragen till henne, som om vi vore magneter. Du fanns i mina tankar och jag hade så dåligt samvete, men kunde inte stå emot.

 

Jag kan inte säga hur lång tid det tog innan Maria öppnade dörren till vårt rum, men jag skulle gissa på kanske en halvtimma. Direkt när hon kom in kunde jag känna doften av henne, hon luktade utav någonting blommigt och sött, kvinnligt och vackert. Jag ansträngde mig hårt för att låtsas sova medan hon tände sin sänglampa, suckade och lämnade rummet igen. Jag vände mig om i sängen så att jag låg med huvudet mot hennes sida, mitt hjärta klappade likt hästhovar i galopp.

 

Jag knep ihop ögonen hårt när Maria kom tillbaka in i rummet. Jag antog att hon hade borstat tänderna eller åtminstone besökt toaletten. Jag kunde höra hennes steg närma sig sängen och när jag hörde ljudet av kläder som lämnade hennes kropp öppnade jag mina ögon en aning. Hon stod mot ryggen mot mig och drog av sig linnet. Under hade hon en vit behå, jag såg bara knäppet i ryggen. Midjan var vackert rundad, hennes kropp hade timglasform och såg mjuk och inbjudande ut. Mitt hjärta slog snabbare medan hon knäppte upp jeanskjolen och drog den nedför sina höfter och av sina ben. Leggingsen låg så tätt intill benen att jag nästan blev generad, hennes kropp var så vacker. Under leggingsen bar hon ett par svarta stringtrosor, jag rodnade när jag såg det men kunde inte förmå mig själv till att stänga ögonen.

 

Fortfarande utan att märka av mig rotade hon fram en lång t-shirt ur sin byrålåda. Hon lade den på sin säng och ställde sig framför den och krängde av sig sin behå. Jag kunde se hennes yppiga bröst lite från sidan, bröstvårtorna var styva, förmodligen av kylan. En ilande känsla for igenom min kropp och jag skämdes ännu mer, men jag kunde inte förmå mig att tänka på dig, det gick inte. Jag försökte nog inte ens.

 

Jag vet inte vad det var som fick henne att vända sig om, men jag kan svära på att jag hörde mina hjärtslag ringa och jag var rädd att hon också skulle höra dem.

 

”Oj, är du vaken?” frågade hon och trädde på sig sin stora t-shirt. Jag hann se hennes bröst innan de täcktes av tyg och synen gjorde mig en aning yr.

 

”Jag vaknade precis till, förlåt,” ljög jag och låtsades gäspa.

 

Maria log och jag förstod att hon hade insett mer än jag önskade.

 

”Varför säger du förlåt?”

 

Hon satte sig ned på sin sängkant och såg på mig med sina vackra ögon. Jag kunde känna mig själv smälta inuti och visste att om det kunde gå oerhört fel om jag berättade varför.

 

”Äsch, jag är nog trött,” svarade jag och vände mig om. Jag klarade inte av att se på henne längre.

 

”Varför försvann du förut?”

 

Jag var inte beredd på frågan och visste därför inte vad jag skulle svara, så jag höll tyst. Maria reste sig från sin säng, det kunde jag tydligt höra på knarrandet från golvet. Jag höll andan medan jag lade märke till hur hon styrde sina steg mot min säng och sjönk ned på den.

 

”Jag märkte det direkt, du vet…,” sa hon och strök med handen över mitt hår. ”Man misstolkar inte sådana blickar.”

 

Jag svalde hårt och visste inte om jag skulle önska att jag kunde försvinna eller att hon skulle fortsätta.

 

”Vad menar du?” fick jag fram, låtsades som om jag inte förstod.

 

Maria sänkte sig ned mot mitt ansikte, strök bort en hårslinga från kinden och kysste den. Jag rös och kände det där välbekanta pirrandet inuti, trots att jag inte ville.

 

”Jag menar det här.”


Kommentarer
Postat av: Annica

En fråga... Hur vet du att han "uppenbart" inte är rätt för mig? Han har sin åsikt vad gällande HBTQA-"stämplar", jag låter honom ha det och jag har min åsikt. Att han vet vad jag tycker i den här frågan är en sak.



Jag slår vad om att alla har någon hemlighet för sin partner, även du Loveforladies. För det blir ju en hemlighet om man inte berättat det, eller hur? Och du har säkerligen inte kunnat berätta om alla dina dagar sedan du föddes, i detalj. Alla har hemligheter vare sig de vill eller inte. Döljer man något viktigt? Vem vet...

2012-03-15 @ 06:30:12
URL: http://manonym.blogspot.com
Postat av: Annica

Som jag ser det så sex är ju absolut inte det väsentliga i ett äktenskap, inte i ett förhållande heller. Jag behöver inte ha sex, inte min man heller. Men just det att vi - han och jag, trivs så bra tillsammans. Vi har olika åsikter men det har alla.

Jag accepterar inte allt hos honom, varför ska jag kräva att han accepterar allt hos mig? Då blir det orättvist, känner jag. Jag kräver inget, han kräver inget. Han älskar mig, jag älskar honom - SOM VI ÄR. Vi är inte vår sexuella läggning, det bara är en del av oss. Okej? Jag skulle tillexempel kunna älska dig men inte acceptera att du är lesbisk. Samma sak. :)



Jag anser inte att det jag har för min man är hemligt. Frågar han så svarar jag. As simple as that, vilket inte innebär heller att jag nu springer bort till hans arbetsplats och berättar för honom. Lite hyfs har jag ju.



Att vara menade för varandra, hur vet man det? Det är känslan och det är inget en annan person kan komma och tala om för en. Ålder, sexuell läggning, åsikter, värderingar, personlighet spelar ingen som helst roll när det kommer till kärleken. Samtidigt så känner jag att jag är jag och han är han. Vi är oss själva, men man behöver inte analysera allt - som du själv har sagt till mig. ;)



Jag önskar jag kunde träffa dig just nu, visa hur jag och min man har det. Då skulle du faktiskt se att vi älskar varandra. Vi ljuger inte för varandra, till exempel. Frågar någon, svarar den andra. Och han vet mer om mig än ni bloggläsare, då han vet VEM jag är. Han vet hur jag är och han vet hur han kan få mig att le med ett enda ord, en enda rörelse. Han vet vad som hjälper då jag är ledsen och nere i depressionen. Han vet vad jag saknar och hur jag visar mina känslor. Han vet verkligen vem jag är - då spelar inte sexuella läggningen någon roll i det stora hela.

2012-03-15 @ 08:59:14
URL: http://manonym.blogspot.com
Postat av: Annica

Hur kommer det sig att vi behöver ett lycka till? fundersam

2012-03-15 @ 09:40:34
URL: http://manonym.blogspot.com
Postat av: Annica

I sammanhanget lät det fel, som om vi verkligen behövde ett lycka till. Att du inte tror vi har det så bra som jag skriver, att det var ironiskt menat...

2012-03-15 @ 09:51:17
URL: http://manonym.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0