Novell - Brev till dig ~ Del 5/5

Allting hände så fort, jag hann inte tänka eller överlägga någonting närmare. Maria vände mig mot sig och kysste mina läppar, jag förstod ingenting och ändå allt. När mina händer smekte över Marias hud innanför t-shirten befann jag mig i ett tillstånd jag inte kan beskriva. Jag var medveten fast ändå inte. På något sätt kände jag mig kontrollerad av lust och begär, jag hade aldrig känt riktigt så innan, och i stunden gjorde det mig ingenting. Hennes händer brände mot min hud och jag lät mig brännmärkas, lät henne lämna sina avtryck mot min till slut nakna kropp. Jag vet inte om vi älskade eller om vi bara förenade någon form av ensamhet, men jag vet att jag svek dig. Medan hon rörde de delar av mig som hitintills bara varit dina, måste jag erkänna att alla mina tankar kretsade kring henne. Kring hennes tunga, hennes fingrar, hennes värme, hennes bröst, hennes våthet.

 

Mina fingrar inuti henne kändes inte som inuti dig, men ändå kunde jag inte låta bli att frambringa stön hos henne. Jag ville inte få henne att älska mig, jag ville bara få henne att begära mig för stunden, att njuta av mig, att vilja ha mig. Ingenting annat. Köttsliga lustar var allt som fanns mellan oss, men dessa lustar var starkare än någonting jag tidigare känt. Medan hennes tunga utforskade mig var jag bara i nuet. Jag var aldrig med dig, aldrig i dåtid, bara just precis nu när hon tog över mig och gjorde mig till någon jag aldrig trodde att jag skulle vara.

 

När allting var över somnade hon bredvid mig i sängen, helt naken. Inte heller jag bar kläder längre. Hon andades tungt, lika tungt som de tårar som lämnade min ögonvrå. Jag kunde inte hålla om henne, för hon var inte du. Istället lirkade jag mig ur sängen utan att väcka henne. Medan mina ögon fällde tusen tårar klädde jag på mig kläder och packade ned det mesta av mina saker i resväskan. Innan jag lämnade rummet hann jag känna ett sista sting av dåligt samvete.

 

Jag släpade med mig väskan längs landsvägen i mörkret. Några stjärnor syntes på himlen men månen var mörk. Busshållplatsen låg en kvarts gångväg från herrgården och femton minuter är lång tid för ett tungt sinne. Jag antar att jag hade tur för när jag nådde fram behövde jag bara vänta i fem minuter innan bussen dök upp.

 

Aldrig har jag känt mig så tom som på resan hem till dig. Jag vågade aldrig ens tänka tanken på att jag varit otrogen, för det hade jag väl inte? Inte hade jag väl varit med någon annan, det kunde jag väl inte? Men det hade jag och det grämde mig något oerhört. Jag var en svag, liten människa, sådan hade jag aldrig känt mig innan.

 

När jag klev in genom ytterdörren hemma var klockan över två på natten. Jag vågade inte gå in till dig i sovrummet, istället lade jag mig i vardagsrumssoffan och grät. Jag grät som jag aldrig hade förut, som om världen hade gått under och på sätt och vis hade den det. Sedan satte jag mig ned och skrev till dig, jag skrev ett långt, ärligt brev som jag kanske inte borde ha givit dig. Jag tog ändå mod till mig och lämnade papprena efter mig, även om jag visste att du skulle hata mig. Ingen kunde ändå hata mig mer än jag hatade mig själv.


Morgonen efter satte jag mig på en buss långt bort. Jag ville inte se mig själv såra den människa jag älskade allra högst.

Kommentarer
Postat av: Micke

Hej!



Just nu är det ett par studenter vid Malmö Högskola som genomför en studie om HBTQ-personers bemötande i svensk hälso- och sjukvård!



Tycker Du att det är ett viktigt ämne? Dela med dig av dina erfarenheter, naturligtvis anonymt.



Gå in på www.facebook.se/HBTQbemotande (Du behöver inte ens vara medlem där för att delta).



Trevlig helg!

2012-03-17 @ 15:41:15
URL: http://www.facebook.se/HBTQbemotande

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0