Novell - Amerikanska gymnasieskolan på 80-talet

Den här novellen fick jag inskickad till min mejl från en författare som vill vara anonym.


Heather är min kompis, mitt namn är Julie och jag är femton. Närområdet är öde såhär sent. Mina syskon och föräldrar är på landstället. Det är sent på kvällen och jag tänkte skriva ner vad som hände igår och idag. Någon följde efter mig igår när jag var ute och promenerade på kvällen. Jag var inte säker då och troligen ville inte tro det. Med tanke på att jag inte hade en ide om hur sådana situationer kan hanteras.

Heather hade gömt sig och väntade på mig när jag var ute och promenerade senast vilket var nyss. Hon hade svarta mjukisbyxor och en svart munkjacka med luvan uppe. Hon hade målat sitt ansikte, mest vitt och resten rött. Det var hennes egen ide, att skrämma en kompis vid ett kusligt ställe och spökligt klädd. Jag vet inte om Heather utvecklade konceptet men det var inte hon som följde efter mig igår. Hon visade var hon befann sig vid den tiden. Inte i närheten av den plats i Virginia där vi bor. Det kan ha varigt i Heathers regi men det känns fel. Heather känner ingen förutom mig. Närvaron kändes särskilt skrämmande.

Idag är det den amerikanska nationaldagen. Min lillasyster förbereder en potatisgratäng varje fredag och nationaldag som jag gräddar, ost kan smälta ihop med grädden medan de värms upp och rörs om. Detta innebär att hon kan ta mycket ost utan ostklumpar i slutresultatet.

Jag har ett födelsemärke på höger sida av mitt högra ringfinger. Det sitter lika långt ut på fingret som en ring normalt är placerad. Heather har inget födelsemärke på ett finger. Hon har ett ärr efter ett getingstick. På den vänstra sidan av hennes vänstra ringfinger. Lika långt ut som mitt födelsemärke. Det var jag som klev på jordgetingboet.

Heather kan göra ett trick. Hon visade detta för första gången nyss. Det gick till på detta sätt. Vi satte oss ner på golvet framför varandra. Hon tog mina armar ovanför mina händer och frågade: "Känns jag varm eller kall?" "Varken eller." Svarade jag. "Nu då, är inte min högra hand varm och min vänstra kall?" Frågade hon, men jag kände inte någon skillnad. Jag är säker på att jag bara missade det.

Heather ritar serier på min vänstra smalarm just nu, sådana som finns i serietidningar. Utanför mina fönster är taket ganska platt och på det är det bara platta, svarta, rektangulära bitar. Ibland när det är mörkt ute sitter vi där ute, som just nu. En gång då vi bara satt på en gräsmatta, det var ingen skola dagen efter. Försvann Heather, jag frös till is när jag såg mig omkring. Heather var där precis innan, det såg jag. Hon försvann så fort jag tittade på mina skor. Så måste det ha varit. Efteråt stod jag upp och såg henne stå på samma gräsmatta som jag så det kändes bra. Hon måste ha smugit bort när jag tittade på mina skor, eftersom jag upptäckte henne bara stå bakom mig efteråt.

Under en tid reagerade jag på Heather. Hon slog mig till höger om min rygg när jag hade skrivit föregående mening. Jag undrade om hon reagerade på samma sätt på mig. Hon åt frukost och jag var på väg dit. Hon hade ett halsband på sig. Jag kom från det hållet och såg bakifrån att hon hade blommor i håret. Det är uppenbarligen inte för inte som hon är den coolaste av oss två. Halsbandet var en vit fjäril.

Det var en presentation på ett paket som stod på bordet av ett hormon. Bakgrunden var illustrerad med vita fjärilar mot en svart bakgrund. Jag berättade för henne på en gång att hon reagerar särskilt emotionellt och då gav hon mig sitt halsband. När jag såg henne, kunde jag bokstavligen bara tänka, andas. Och utanför min kontroll verkade jag nervös, min röst påverkades. En natt drömde jag att jag råkade snudda vid Heathers mage med min hand och hon tyckte att det var okej.

Jag är äldst bland sju syskon och mörkrädd. Sedan arton månader tillbaka delar mina syskon min rädsla. När min yngste bror gick till förskolan läsåret innan han började första klass gick hans syskon i samma skola. En i varje årskurs, från den första till den sjätte årskursen. Mina syskon och jag tror att vi har sett paranormal aktivitet på andra våningen i en grannes hus. Men han bor där själv och är aldrig på andra våningen. Ingen annan heller för den delen. Aldrig. Jag har frågat honom. Ett år har gått sedan dess och igår frågade jag honom igen. Den andra gången var han mer allvarlig. Han har inte varit på den andra våningen på flera år.

Han är en konsult för ett nationellt säkerhetsföretag, en underrättelsetjänst och militären. Och han sköter utan ersättning ett privat hi-techsäkerhetssystem som tillhör en koncernchef. Ironiskt nog var det väl därför en livvakt dök upp med särskilda ID-handlingar, lämnade över appratur när jag kom förbi. Jag frågade om jag fick gå upp på andra våningen i den ganska nya villan. En kopia av det tidigare huset som revs efter direktiv ifrån konsulten. Grannen gick in i en elektronikverskstad medan jag långsamt gick upp. Det var kväll och mörkt ute. På andra våningen var det inte tomt som det beskrivits, där låg en sovande kvinna. Ungefär en kvarts sekel, det visade sig att konsulten kände igen henne. De hade gått i samma klass i tolv år. Enligt blondinen med nästan vitt hår hade hon bott där i arton månader med sin egen nyckel. Tillverkaren av låset styrs av moderbolaget där koncernchefen är anställd. Hon hade skrivit en lapp som förklarar oredan om ägaren skulle ha vägarna förbi.

Jag och Heather spelar mycket video och PC-spel. Ibland ser vi på film och ibland gör vi något annat. I övrigt kan jag inte tänka på något annat att berätta om mig. Förutom att jag har en psykossjukdom. Det är därför som jag skriver denna del. Jag har inte genomgått någon behandling och ingen annan vet om det. Jag har inte genomgått en psykiatrisk undersökning och därför inte diagnostiserad. Men jag har definitivt haft övernaturliga upplevelser. I princip triggas sjukdomen av rädsla. Vissa händelser kan vara naturliga, slump eller paranormala händelser. Jag vill inte glömma något, det är därför som jag skriver detta. Sjukdomen har blivit värre. Jag har börjat se en person ibland. Hade jag inte varigt för rädd för henne hade hon varit verklig nog att interagera med. Hon är en flicka och cirka tio år. Jag såg henne för första gången när Heather var barnvakt hos sina kusiner på Halloween. Jag kom förbi med mer godis eftersom deras hade tagit ut.

Jag sade till Heather: "Du vet att flickan bara står i hallen."
Hennes kusin i en fåtölj kastade en blick mot mig.
"Vilken flicka?" Frågade Heather.
"Din kusin."
"Kusinerna är här."
Då insåg jag att det måste ha varit sjukdomen med tanke på hur konstigt som hon uppförde sig. Bara stod där i vita kläder, ansiktet målat i vitt, även händer och hals. Allt i vitt, även skorna som var rena och blanka. Å andra sidan var det Halloween. Saken är den att hon bara stod där. Svarade inte när jag hälsade.
"Det var bara ett Halloweenskämt." Sa jag till Heather.

När jag hade gått och lagt mig den kvällen hörde jag något konstigt när jag var vänd mot väggen. Vände mig om och där på andra sidan stod flickan precis vid sängen. Med en stor kall kökskniv i handen som hon pressade lätt mot min hals. Jag har haft en sömnparalys när jag var liten och i jämförelse var detta verkligt. När jag tittade mot hennes ansikte tryckte hon kniven hårdare mot min strupe. Sedan tittade jag i taket och trycket från kniven minskade. När jag blundade kände jag inte längre av kniven. När jag inte hade märkt av henne på en stund var jag inte längre för rädd för att sova och somnade.

När jag hade vaknat på morgonen konstaterade jag att min dörr var låst som alltid. När jag precis har vaknat är jag som mest benägen att stödja en naturlig förklaring. Ännu mer naturligt än en psykos, som om flickan var en riktig flicka. Men fönstret var stängt och rummet är på andra våningen. Det finns inget att klättra på. Hade hon haft en stege hade det ändå inte varit möjligt att öppna eller stänga fönstret utifrån utan att det hade låtit.

Följande dag var solig och varm för att vara i november. Det hade regnat på morgonen, allt var blött. Allt verkade långsamt, surrealistiskt. Efter att jag hade gått en stund kom jag fram till Heathers hus. Hon kom ut omedelbart som vanligt och jag sa ingenting om flickan. Efter lite gående stannade jag, vi gick redan långsamt därför att jag drog ner farten med mitt sölande. Jag tittade åt höger, Heather försökte få kontakt med mig, men jag hade fastnat i ett läge. Heather knuffade till mig men det var inte mycket till knuff. Hon knuffade mig igen och jag föll till marken efter ett lamt försök att hålla balansen.

"Tyckte att jag såg en flicka, ser du en flicka?" Sa jag medan Heather såg sig omkring uppgivet. När jag kom på fötter igen var hon närmare. Hennes hår var fyllt med blod som hade runnit ner utför pannan, förbi näsan, på kinderna och ner på halsen.

"Kanske kan du se kyrkan." Sa jag och efter ungefär en timmes letande fann vi kyrkan av sten långt ute i skogen, dit gick inte ens en stig. Utanför kyrkan slog det mig. När jag såg henne där ute var jag inte rädd. Jag fick bara psykoser om jag var rädd eller skulle bli rädd för dem. Eller om jag skulle bli stressad. Där stod flickan, och det var inte emotionellt, jag närmade mig flickan. Det måste vara en riktig flicka tänkte jag, hon sprang iväg.

En morgon efter att Heather sovit över i mitt rum så berättade hon för mig om ett spöke, precis som flickan. Det var en surrealistisk atmosfär och Heather berättade sanningen om henne och spöket, Heather hade svart ögonskugga runt och mellan ögonen. De är inte verkliga, Heather och spöket, de existerar inte. Inte helt och hållet, de har bara permissioner, det är bara om jag hamnar i helvetet som vi tre kan vara tillsammans hela tiden.

Jag tog körkort och fick min egen bil, en amerikansk kompakt sedan, under sommaruppehållet innan det tredje av de fyra gymnasieåren. En morgon vaknade jag och såg en text skriven över hela väggen, visste att det hade skrivits under natten. Min dörr var låst och fönstret stängt precis som natten då den lilla flickan dök upp.

På väggen stod det, "Se till att Heather blir din" Medelandet fick jag dagen innan Halloween så att vår första träff var på en soffa på Halloween. Heather tittar alltid på två skräckfilmer i rad på Halloween. Det är alltid samma två, en från -78 och en annan. Vi åt så mycket av de specialbeställda vegetariska pan pizzorna som vi kunde, vilket var mindre än hälften, och började titta på den första filmen. Den bästa pizzan som jag har provat nånsin. Vi överbeställde, ville få en massa överblivet till dagen efter, och så förstås mycket och kall läsk.

Spöket satt till vänster och Heather till höger om mig. Jag var tvungen att ge pizza till spöket så att Heather inte skulle få spel över flygande pizza, vi drack massor av kall läsk. Heather märkte hur nära jag satt bredvid henne eftersom jag var rädd för spöket "Du gillar verkligen mig idag." "Det gör jag." Planen var att kyssa henne, det skulle vara min första kyss. Efter att ha väntat alldeles för länge in i den första filmen blev jag till slut tvungen. Efter en tid med otrolig spänning hade jag fortfarande en lång väg att gå. Men på den ljusa sidan var jag lite närmare henne. Fantastiskt att vara så nära henne, hon vände nästan inte ansiktet alls när hon sedan gav mig en snabb blick med ett subtilt, spontant leende. Sedan gick jag för det och hon vände sitt ansikte emot mig. Den första filmen var fortfarande på, sedan mer långsamt och med huvudet lutande åt höger kom jag närmare och närmare, så småningom vidrörde min mun hennes läppar.

1984 kom en skräckfilm, alla såg den, alla tyckte att den var bra. För oss var det filmen av decenniet, den definierade oss och vår tid. Historien kommer inte att se något annat än den, dad skulle kunna synas då, säkert inte detta. Jag fick filmen på video, jag har min egen TV med min egen VHS-spelare i källaren där bara jag har mitt rum. Jag har bara ett fåtal filmer som jag tittar på om och om igen. Jag har sett den skräckfilmen kanske tjugo eller trettio gånger, många gånger i alla fall.

Idag var det den sista skoldansen med Heather, direkt efter skolbalen, strax utanför berättade hon om spöket. Några andra elever rusade nedför en backe där vi stod, den torra sanden rasslade till. Vi höll varandra i handen därför att en gatlykta blinkar intensivt där. Det var Heathers kusin, hon hade först gömt sig under min säng, sedan krypigt tillbaka och när jag hade lämnat huset på morgonen gått sin väg. Hon fick instruktioner och betalades av Heather, den andra kvällen var Heather under sängen och skrev meddelandet på väggen. Heather hade funnit denna text och visste därmed att jag var sjuk. Efter det arrangerade hon resten av historien. Nu är en sak begriplig. På dansen när coverbandets sångare sjöng, "Jag kanske inte behandlade dig ..." Verkade hennes ögon större än någonsin, hennes klänning var rosa och glänste.

Jag och Heather drack alkohol i början av sommaren, till en början medan vi flöt vid en brygga i en sjö med säkra flytvästar. När alkoholhalten i blodet gav en kraftfull effekt flöt vi mot grunt vatten där vi fortsatte flyta, då på rygg. Det första som hände var att Heather förlorde det mesta av synen tillfälligt, endast de mest kraftfulla ljuset uppenbarade sig för henne. Senare på kvällen var hennes hörsel och syn nere samtidigt, men synen gick inte ner så mycket den andra gången. Vi höll på så att dagen efter var Heathers ögonvitor fyllda med tjockt blod.

I dåligt ljus såg det ut som om hennes ögon var svarta, två av brottsbekämpning närvarade den sista halvtimmen, medan vi gick de sista femtio meterna tillbaka till huset. Heather försökte röra huvudet i sidled för att läsa dekalerna på polisbilen utan framgång, men hon visste att det var en bekant kontext. De lämnade platsen så fort vi hade kommit in i huset och låst dörren. Eller de lyste med en strålkastare in i huset så att de måste ha stannat kvar.

Det fanns ett samband mellan mig och Heather, när vi drack alkohol hade Heather en vit t-shirt under en långärmad t-shirt med en röd logotyp tryckt på. När den vita T-shirten blev blöt syntes logotypen igenom och hon öppnade upp sin flytväst för att visa mig. En dag i skolan i höstas hade vi båda bara svarta kläder, med undantag av den röda logotypen på min tröja. Jag öppnade upp min väst tillika jacka, för att visa Heather. En eftermiddag i våras gick vi tillsammans hem från min skola och vi hade samma shorts med den röda logotypen och snubblade in i varandra över en tjock kabel som låg tvärs över gatan.

Gymnasiet slutade precis och jag gick på bio med Heather. Det är över nu, jag måste flytta, börja på högskolan, det var vår sista tid tillsammans. Hon spelade huvudrollen i filmen. Det visade sig att hon alltid hade varit en filmstjärna, men höll det för sig själv för att kunna ha ett någorlunda normalt liv, ungdom.

Jag kan inte föreställa mig min tid i det amerikanska gymnasiesystemet utan henne, inte ens källaren under den tiden. Det är över för nu och jag är på min högskola och skriver detta. Jag skrev det mesta under gymnasiet, men måste skriva slutet nu. Heather, min flickvän fortfarande antar jag, kom förbi idag. Hon visade mig sitt ID, såg att hon är en amerikansk medborgare. Också att hon var född -64, det är inte jag, jag är född -67. Det förklarar varför hon var så stor vid 14 års ålder men inte vid 17 års ålder. Hon var en filmstjärna och missade en vanlig high school upplevelse.

Hon spelade faktiskt typ huvudrollen i skräckfilmen från -84. Åtminstone hade den ledande rollen bland flickorna, det var en high school skräckfilm. Jag fick se en video som en av hennes föräldrar filmat när en Make-up artist fäste en silikonnäsa ovanför henne riktiga och sedan täckte den i make-up, så att ingen skulle känna igen henne från filmen. Jag känner igen henne nu, hennes korta överläppen, hår, hårlinje och så vidare.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0