Novell - Amerikanska gymnasieskolan på 80-talet

Den här novellen fick jag inskickad till min mejl från en författare som vill vara anonym.


Heather är min kompis, mitt namn är Julie och jag är femton. Närområdet är öde såhär sent. Mina syskon och föräldrar är på landstället. Det är sent på kvällen och jag tänkte skriva ner vad som hände igår och idag. Någon följde efter mig igår när jag var ute och promenerade på kvällen. Jag var inte säker då och troligen ville inte tro det. Med tanke på att jag inte hade en ide om hur sådana situationer kan hanteras.

Heather hade gömt sig och väntade på mig när jag var ute och promenerade senast vilket var nyss. Hon hade svarta mjukisbyxor och en svart munkjacka med luvan uppe. Hon hade målat sitt ansikte, mest vitt och resten rött. Det var hennes egen ide, att skrämma en kompis vid ett kusligt ställe och spökligt klädd. Jag vet inte om Heather utvecklade konceptet men det var inte hon som följde efter mig igår. Hon visade var hon befann sig vid den tiden. Inte i närheten av den plats i Virginia där vi bor. Det kan ha varigt i Heathers regi men det känns fel. Heather känner ingen förutom mig. Närvaron kändes särskilt skrämmande.

Idag är det den amerikanska nationaldagen. Min lillasyster förbereder en potatisgratäng varje fredag och nationaldag som jag gräddar, ost kan smälta ihop med grädden medan de värms upp och rörs om. Detta innebär att hon kan ta mycket ost utan ostklumpar i slutresultatet.

Jag har ett födelsemärke på höger sida av mitt högra ringfinger. Det sitter lika långt ut på fingret som en ring normalt är placerad. Heather har inget födelsemärke på ett finger. Hon har ett ärr efter ett getingstick. På den vänstra sidan av hennes vänstra ringfinger. Lika långt ut som mitt födelsemärke. Det var jag som klev på jordgetingboet.

Heather kan göra ett trick. Hon visade detta för första gången nyss. Det gick till på detta sätt. Vi satte oss ner på golvet framför varandra. Hon tog mina armar ovanför mina händer och frågade: "Känns jag varm eller kall?" "Varken eller." Svarade jag. "Nu då, är inte min högra hand varm och min vänstra kall?" Frågade hon, men jag kände inte någon skillnad. Jag är säker på att jag bara missade det.

Heather ritar serier på min vänstra smalarm just nu, sådana som finns i serietidningar. Utanför mina fönster är taket ganska platt och på det är det bara platta, svarta, rektangulära bitar. Ibland när det är mörkt ute sitter vi där ute, som just nu. En gång då vi bara satt på en gräsmatta, det var ingen skola dagen efter. Försvann Heather, jag frös till is när jag såg mig omkring. Heather var där precis innan, det såg jag. Hon försvann så fort jag tittade på mina skor. Så måste det ha varit. Efteråt stod jag upp och såg henne stå på samma gräsmatta som jag så det kändes bra. Hon måste ha smugit bort när jag tittade på mina skor, eftersom jag upptäckte henne bara stå bakom mig efteråt.

Under en tid reagerade jag på Heather. Hon slog mig till höger om min rygg när jag hade skrivit föregående mening. Jag undrade om hon reagerade på samma sätt på mig. Hon åt frukost och jag var på väg dit. Hon hade ett halsband på sig. Jag kom från det hållet och såg bakifrån att hon hade blommor i håret. Det är uppenbarligen inte för inte som hon är den coolaste av oss två. Halsbandet var en vit fjäril.

Det var en presentation på ett paket som stod på bordet av ett hormon. Bakgrunden var illustrerad med vita fjärilar mot en svart bakgrund. Jag berättade för henne på en gång att hon reagerar särskilt emotionellt och då gav hon mig sitt halsband. När jag såg henne, kunde jag bokstavligen bara tänka, andas. Och utanför min kontroll verkade jag nervös, min röst påverkades. En natt drömde jag att jag råkade snudda vid Heathers mage med min hand och hon tyckte att det var okej.

Jag är äldst bland sju syskon och mörkrädd. Sedan arton månader tillbaka delar mina syskon min rädsla. När min yngste bror gick till förskolan läsåret innan han började första klass gick hans syskon i samma skola. En i varje årskurs, från den första till den sjätte årskursen. Mina syskon och jag tror att vi har sett paranormal aktivitet på andra våningen i en grannes hus. Men han bor där själv och är aldrig på andra våningen. Ingen annan heller för den delen. Aldrig. Jag har frågat honom. Ett år har gått sedan dess och igår frågade jag honom igen. Den andra gången var han mer allvarlig. Han har inte varit på den andra våningen på flera år.

Han är en konsult för ett nationellt säkerhetsföretag, en underrättelsetjänst och militären. Och han sköter utan ersättning ett privat hi-techsäkerhetssystem som tillhör en koncernchef. Ironiskt nog var det väl därför en livvakt dök upp med särskilda ID-handlingar, lämnade över appratur när jag kom förbi. Jag frågade om jag fick gå upp på andra våningen i den ganska nya villan. En kopia av det tidigare huset som revs efter direktiv ifrån konsulten. Grannen gick in i en elektronikverskstad medan jag långsamt gick upp. Det var kväll och mörkt ute. På andra våningen var det inte tomt som det beskrivits, där låg en sovande kvinna. Ungefär en kvarts sekel, det visade sig att konsulten kände igen henne. De hade gått i samma klass i tolv år. Enligt blondinen med nästan vitt hår hade hon bott där i arton månader med sin egen nyckel. Tillverkaren av låset styrs av moderbolaget där koncernchefen är anställd. Hon hade skrivit en lapp som förklarar oredan om ägaren skulle ha vägarna förbi.

Jag och Heather spelar mycket video och PC-spel. Ibland ser vi på film och ibland gör vi något annat. I övrigt kan jag inte tänka på något annat att berätta om mig. Förutom att jag har en psykossjukdom. Det är därför som jag skriver denna del. Jag har inte genomgått någon behandling och ingen annan vet om det. Jag har inte genomgått en psykiatrisk undersökning och därför inte diagnostiserad. Men jag har definitivt haft övernaturliga upplevelser. I princip triggas sjukdomen av rädsla. Vissa händelser kan vara naturliga, slump eller paranormala händelser. Jag vill inte glömma något, det är därför som jag skriver detta. Sjukdomen har blivit värre. Jag har börjat se en person ibland. Hade jag inte varigt för rädd för henne hade hon varit verklig nog att interagera med. Hon är en flicka och cirka tio år. Jag såg henne för första gången när Heather var barnvakt hos sina kusiner på Halloween. Jag kom förbi med mer godis eftersom deras hade tagit ut.

Jag sade till Heather: "Du vet att flickan bara står i hallen."
Hennes kusin i en fåtölj kastade en blick mot mig.
"Vilken flicka?" Frågade Heather.
"Din kusin."
"Kusinerna är här."
Då insåg jag att det måste ha varit sjukdomen med tanke på hur konstigt som hon uppförde sig. Bara stod där i vita kläder, ansiktet målat i vitt, även händer och hals. Allt i vitt, även skorna som var rena och blanka. Å andra sidan var det Halloween. Saken är den att hon bara stod där. Svarade inte när jag hälsade.
"Det var bara ett Halloweenskämt." Sa jag till Heather.

När jag hade gått och lagt mig den kvällen hörde jag något konstigt när jag var vänd mot väggen. Vände mig om och där på andra sidan stod flickan precis vid sängen. Med en stor kall kökskniv i handen som hon pressade lätt mot min hals. Jag har haft en sömnparalys när jag var liten och i jämförelse var detta verkligt. När jag tittade mot hennes ansikte tryckte hon kniven hårdare mot min strupe. Sedan tittade jag i taket och trycket från kniven minskade. När jag blundade kände jag inte längre av kniven. När jag inte hade märkt av henne på en stund var jag inte längre för rädd för att sova och somnade.

När jag hade vaknat på morgonen konstaterade jag att min dörr var låst som alltid. När jag precis har vaknat är jag som mest benägen att stödja en naturlig förklaring. Ännu mer naturligt än en psykos, som om flickan var en riktig flicka. Men fönstret var stängt och rummet är på andra våningen. Det finns inget att klättra på. Hade hon haft en stege hade det ändå inte varit möjligt att öppna eller stänga fönstret utifrån utan att det hade låtit.

Följande dag var solig och varm för att vara i november. Det hade regnat på morgonen, allt var blött. Allt verkade långsamt, surrealistiskt. Efter att jag hade gått en stund kom jag fram till Heathers hus. Hon kom ut omedelbart som vanligt och jag sa ingenting om flickan. Efter lite gående stannade jag, vi gick redan långsamt därför att jag drog ner farten med mitt sölande. Jag tittade åt höger, Heather försökte få kontakt med mig, men jag hade fastnat i ett läge. Heather knuffade till mig men det var inte mycket till knuff. Hon knuffade mig igen och jag föll till marken efter ett lamt försök att hålla balansen.

"Tyckte att jag såg en flicka, ser du en flicka?" Sa jag medan Heather såg sig omkring uppgivet. När jag kom på fötter igen var hon närmare. Hennes hår var fyllt med blod som hade runnit ner utför pannan, förbi näsan, på kinderna och ner på halsen.

"Kanske kan du se kyrkan." Sa jag och efter ungefär en timmes letande fann vi kyrkan av sten långt ute i skogen, dit gick inte ens en stig. Utanför kyrkan slog det mig. När jag såg henne där ute var jag inte rädd. Jag fick bara psykoser om jag var rädd eller skulle bli rädd för dem. Eller om jag skulle bli stressad. Där stod flickan, och det var inte emotionellt, jag närmade mig flickan. Det måste vara en riktig flicka tänkte jag, hon sprang iväg.

En morgon efter att Heather sovit över i mitt rum så berättade hon för mig om ett spöke, precis som flickan. Det var en surrealistisk atmosfär och Heather berättade sanningen om henne och spöket, Heather hade svart ögonskugga runt och mellan ögonen. De är inte verkliga, Heather och spöket, de existerar inte. Inte helt och hållet, de har bara permissioner, det är bara om jag hamnar i helvetet som vi tre kan vara tillsammans hela tiden.

Jag tog körkort och fick min egen bil, en amerikansk kompakt sedan, under sommaruppehållet innan det tredje av de fyra gymnasieåren. En morgon vaknade jag och såg en text skriven över hela väggen, visste att det hade skrivits under natten. Min dörr var låst och fönstret stängt precis som natten då den lilla flickan dök upp.

På väggen stod det, "Se till att Heather blir din" Medelandet fick jag dagen innan Halloween så att vår första träff var på en soffa på Halloween. Heather tittar alltid på två skräckfilmer i rad på Halloween. Det är alltid samma två, en från -78 och en annan. Vi åt så mycket av de specialbeställda vegetariska pan pizzorna som vi kunde, vilket var mindre än hälften, och började titta på den första filmen. Den bästa pizzan som jag har provat nånsin. Vi överbeställde, ville få en massa överblivet till dagen efter, och så förstås mycket och kall läsk.

Spöket satt till vänster och Heather till höger om mig. Jag var tvungen att ge pizza till spöket så att Heather inte skulle få spel över flygande pizza, vi drack massor av kall läsk. Heather märkte hur nära jag satt bredvid henne eftersom jag var rädd för spöket "Du gillar verkligen mig idag." "Det gör jag." Planen var att kyssa henne, det skulle vara min första kyss. Efter att ha väntat alldeles för länge in i den första filmen blev jag till slut tvungen. Efter en tid med otrolig spänning hade jag fortfarande en lång väg att gå. Men på den ljusa sidan var jag lite närmare henne. Fantastiskt att vara så nära henne, hon vände nästan inte ansiktet alls när hon sedan gav mig en snabb blick med ett subtilt, spontant leende. Sedan gick jag för det och hon vände sitt ansikte emot mig. Den första filmen var fortfarande på, sedan mer långsamt och med huvudet lutande åt höger kom jag närmare och närmare, så småningom vidrörde min mun hennes läppar.

1984 kom en skräckfilm, alla såg den, alla tyckte att den var bra. För oss var det filmen av decenniet, den definierade oss och vår tid. Historien kommer inte att se något annat än den, dad skulle kunna synas då, säkert inte detta. Jag fick filmen på video, jag har min egen TV med min egen VHS-spelare i källaren där bara jag har mitt rum. Jag har bara ett fåtal filmer som jag tittar på om och om igen. Jag har sett den skräckfilmen kanske tjugo eller trettio gånger, många gånger i alla fall.

Idag var det den sista skoldansen med Heather, direkt efter skolbalen, strax utanför berättade hon om spöket. Några andra elever rusade nedför en backe där vi stod, den torra sanden rasslade till. Vi höll varandra i handen därför att en gatlykta blinkar intensivt där. Det var Heathers kusin, hon hade först gömt sig under min säng, sedan krypigt tillbaka och när jag hade lämnat huset på morgonen gått sin väg. Hon fick instruktioner och betalades av Heather, den andra kvällen var Heather under sängen och skrev meddelandet på väggen. Heather hade funnit denna text och visste därmed att jag var sjuk. Efter det arrangerade hon resten av historien. Nu är en sak begriplig. På dansen när coverbandets sångare sjöng, "Jag kanske inte behandlade dig ..." Verkade hennes ögon större än någonsin, hennes klänning var rosa och glänste.

Jag och Heather drack alkohol i början av sommaren, till en början medan vi flöt vid en brygga i en sjö med säkra flytvästar. När alkoholhalten i blodet gav en kraftfull effekt flöt vi mot grunt vatten där vi fortsatte flyta, då på rygg. Det första som hände var att Heather förlorde det mesta av synen tillfälligt, endast de mest kraftfulla ljuset uppenbarade sig för henne. Senare på kvällen var hennes hörsel och syn nere samtidigt, men synen gick inte ner så mycket den andra gången. Vi höll på så att dagen efter var Heathers ögonvitor fyllda med tjockt blod.

I dåligt ljus såg det ut som om hennes ögon var svarta, två av brottsbekämpning närvarade den sista halvtimmen, medan vi gick de sista femtio meterna tillbaka till huset. Heather försökte röra huvudet i sidled för att läsa dekalerna på polisbilen utan framgång, men hon visste att det var en bekant kontext. De lämnade platsen så fort vi hade kommit in i huset och låst dörren. Eller de lyste med en strålkastare in i huset så att de måste ha stannat kvar.

Det fanns ett samband mellan mig och Heather, när vi drack alkohol hade Heather en vit t-shirt under en långärmad t-shirt med en röd logotyp tryckt på. När den vita T-shirten blev blöt syntes logotypen igenom och hon öppnade upp sin flytväst för att visa mig. En dag i skolan i höstas hade vi båda bara svarta kläder, med undantag av den röda logotypen på min tröja. Jag öppnade upp min väst tillika jacka, för att visa Heather. En eftermiddag i våras gick vi tillsammans hem från min skola och vi hade samma shorts med den röda logotypen och snubblade in i varandra över en tjock kabel som låg tvärs över gatan.

Gymnasiet slutade precis och jag gick på bio med Heather. Det är över nu, jag måste flytta, börja på högskolan, det var vår sista tid tillsammans. Hon spelade huvudrollen i filmen. Det visade sig att hon alltid hade varit en filmstjärna, men höll det för sig själv för att kunna ha ett någorlunda normalt liv, ungdom.

Jag kan inte föreställa mig min tid i det amerikanska gymnasiesystemet utan henne, inte ens källaren under den tiden. Det är över för nu och jag är på min högskola och skriver detta. Jag skrev det mesta under gymnasiet, men måste skriva slutet nu. Heather, min flickvän fortfarande antar jag, kom förbi idag. Hon visade mig sitt ID, såg att hon är en amerikansk medborgare. Också att hon var född -64, det är inte jag, jag är född -67. Det förklarar varför hon var så stor vid 14 års ålder men inte vid 17 års ålder. Hon var en filmstjärna och missade en vanlig high school upplevelse.

Hon spelade faktiskt typ huvudrollen i skräckfilmen från -84. Åtminstone hade den ledande rollen bland flickorna, det var en high school skräckfilm. Jag fick se en video som en av hennes föräldrar filmat när en Make-up artist fäste en silikonnäsa ovanför henne riktiga och sedan täckte den i make-up, så att ingen skulle känna igen henne från filmen. Jag känner igen henne nu, hennes korta överläppen, hår, hårlinje och så vidare.


Novell - Jag satt kvar

Kylan var inte speciellt påtaglig, jag hade hunnit vänja mig. Älvens vatten krusades en aning utav kvällsvinden, mitt hår kunde inte ligga stilla. Himlen var orange, rosa och blå, solen höll på att gå till sängs. Jag hade suttit nästintill blickstilla på träbänken i två timmar nu. Kände ingen mening med att gå därifrån. Igår hade jag haft en anledning till att skynda mig hem, men den hade nu försvunnit.

 

Jag förundrades över att vattnet såg så inbjudande ut, trots att det bara var april och att jag förmodligen skulle förfrysa mig om jag bestämde mig för att ta ett dopp. De små vågorna var mörka, men glittrade än i den sömndruckna solens sista strålar. En kall vind fick mig att huttra till för första gången på en lång stund. Jag drog ned luvan på jackan över huvudet och inbillade mig att det hjälpte. Mitt hjärta var kallt, min själ frös, huden knottrade sig.

 

I ögonvrån kunde jag se bilar köra över en bro, härifrån liknade de leksaker med blinkande ljus och brummande ljud. Jag önskade att mina ögon ville regna lite grann, men de lät bli. Trots att det var svårt försökte jag att inte tänka på min nya ensamhet, den kändes ändå overklig och långt borta. Det var inte det att jag inte var van vid att vara ensam, för det var jag, jag var bara van vid att välja det själv.

 

Först trodde jag att jag min hörsel misstog sig, men snart insåg jag att det var knastrande grussteg som närmade sig mig från skogen. Jag antog att de var någon som rastade sin hund eller kanske ett par som var ute på promenad, men ju närmare stegen kom, desto säkrare blev jag på att så inte var fallet. Stegen tillhörde en enda människa och snart skulle den människan vara i närheten av mig. Jag önskade bort personen, önskade bort fotstegen, men de fortsatte att göra sig påminda. Till sist slog sig någon ned bredvid mig på bänken och jag suckade, fast nog mest inuti.

 

”Tja,” sa personen bredvid mig. Av rösten att döma var det en tjej. Kanske i min ålder.

 

”Hej,” svarade jag och tänkte att jag snart skulle gå. Just nu orkade jag inte med sällskap.

 

”Kommer du hit ofta?”

 

Hon sa det på ett så skämtsamt sätt att jag inte kunde låta bli att skratta till: ”Inte direkt.”

 

”Jaså? Jag har sett dig här några gånger,” sa hon kryptiskt. Jag kunde inte utläsa om hon skojade eller inte.

 

”Säger du det?”

 

”Kanske.”

 

Jag vände mig mot henne, ljusbruna ögon glittrade mot mig i de sista svaga solstrålarna. Hennes mun log, hon hade piercing på vänster sida av underläppen. Några fräknar prydde hennes näsa och håret var ljusbrunt, kortklippt och vilt. Skinnjacka hade hon på sig och till det ett par svarta jeans och en mörkröd halsduk. Jag hade aldrig sett henne förut, hade ingen aning om varifrån hon kom, mer än att vi delade samma dialekt.

 

”Har killen lämnat dig?”

 

Frågan var så fräck att jag först blev helt mållös. Sedan svarade jag, liksom i försvar: ”Det var faktiskt jag som lämnade honom.”

 

”Han förtjänade det säkert,” sa hon och verkade uppriktig.

 

Hon tittade förbi mig nu, bortom mig. Jag visste inte vad jag skulle tro. Helst ville jag bara att hon skulle gå, försvinna och låta mig vara ensam.

 

”Ja, det gjorde han,” sa jag kort. ”Hejdå.”

 

Jag reste mig upp från bänken och skulle just gå när hon tog tag i ärmen på min jacka. Jag vände mig mot henne och hennes ögon såg allvarligt på mig. Hon sa inte förlåt, ursäktade sig inte för något. Men utan ord fick hon mig att sätta mig ned igen.

 

”Varför ljuger du?” frågade hon. Jag kunde inte med att titta på henne, min blick letade sig ut över älvens vatten istället. Hur kunde hon veta att jag hade ljugit?

 

”Du har inte med det att göra,” svarade jag. ”Kan du låta mig gå nu?”

 

”Varför ska jag låta dig gå? Jag ser ju att du är ledsen,” sa hon med en ömhet i rösten som fick mig att vilja stanna. ”Bara för att du inte vet vem jag är, behöver det inte betyda att jag inte vet vem du är.”

 

Jag ville säga att jag inte förstod, jag ville fråga henne tusen frågor, men jag hann inte. Hon lade sin hand på mitt lår, jag mötte hennes ögon och lät mig falla ned i dem, jag brydde mig inte längre. Innan jag hade tid att ens försöka protestera kysste hon mina läppar. Kyssen var så öm, så försiktig, men samtidigt stark och liksom livsgivande. Jag kysste henne tillbaka, smakade hennes tunga och kände sötman och det lätta saltstänket. Jag tänkte att jag kände mig lycklig och aldrig ville gå hem.

 

Några sekunder kändes korta men samtidigt som evigheter. Allteftersom tiden rann iväg kändes det som om hon gjorde detsamma. Hennes läppar särades från mina, hennes hand från mitt lår. När jag öppnade mina ögon fanns hon inte längre där. Men jag satt kvar.


Novell - Brev till dig ~ Del 5/5

Allting hände så fort, jag hann inte tänka eller överlägga någonting närmare. Maria vände mig mot sig och kysste mina läppar, jag förstod ingenting och ändå allt. När mina händer smekte över Marias hud innanför t-shirten befann jag mig i ett tillstånd jag inte kan beskriva. Jag var medveten fast ändå inte. På något sätt kände jag mig kontrollerad av lust och begär, jag hade aldrig känt riktigt så innan, och i stunden gjorde det mig ingenting. Hennes händer brände mot min hud och jag lät mig brännmärkas, lät henne lämna sina avtryck mot min till slut nakna kropp. Jag vet inte om vi älskade eller om vi bara förenade någon form av ensamhet, men jag vet att jag svek dig. Medan hon rörde de delar av mig som hitintills bara varit dina, måste jag erkänna att alla mina tankar kretsade kring henne. Kring hennes tunga, hennes fingrar, hennes värme, hennes bröst, hennes våthet.

 

Mina fingrar inuti henne kändes inte som inuti dig, men ändå kunde jag inte låta bli att frambringa stön hos henne. Jag ville inte få henne att älska mig, jag ville bara få henne att begära mig för stunden, att njuta av mig, att vilja ha mig. Ingenting annat. Köttsliga lustar var allt som fanns mellan oss, men dessa lustar var starkare än någonting jag tidigare känt. Medan hennes tunga utforskade mig var jag bara i nuet. Jag var aldrig med dig, aldrig i dåtid, bara just precis nu när hon tog över mig och gjorde mig till någon jag aldrig trodde att jag skulle vara.

 

När allting var över somnade hon bredvid mig i sängen, helt naken. Inte heller jag bar kläder längre. Hon andades tungt, lika tungt som de tårar som lämnade min ögonvrå. Jag kunde inte hålla om henne, för hon var inte du. Istället lirkade jag mig ur sängen utan att väcka henne. Medan mina ögon fällde tusen tårar klädde jag på mig kläder och packade ned det mesta av mina saker i resväskan. Innan jag lämnade rummet hann jag känna ett sista sting av dåligt samvete.

 

Jag släpade med mig väskan längs landsvägen i mörkret. Några stjärnor syntes på himlen men månen var mörk. Busshållplatsen låg en kvarts gångväg från herrgården och femton minuter är lång tid för ett tungt sinne. Jag antar att jag hade tur för när jag nådde fram behövde jag bara vänta i fem minuter innan bussen dök upp.

 

Aldrig har jag känt mig så tom som på resan hem till dig. Jag vågade aldrig ens tänka tanken på att jag varit otrogen, för det hade jag väl inte? Inte hade jag väl varit med någon annan, det kunde jag väl inte? Men det hade jag och det grämde mig något oerhört. Jag var en svag, liten människa, sådan hade jag aldrig känt mig innan.

 

När jag klev in genom ytterdörren hemma var klockan över två på natten. Jag vågade inte gå in till dig i sovrummet, istället lade jag mig i vardagsrumssoffan och grät. Jag grät som jag aldrig hade förut, som om världen hade gått under och på sätt och vis hade den det. Sedan satte jag mig ned och skrev till dig, jag skrev ett långt, ärligt brev som jag kanske inte borde ha givit dig. Jag tog ändå mod till mig och lämnade papprena efter mig, även om jag visste att du skulle hata mig. Ingen kunde ändå hata mig mer än jag hatade mig själv.


Morgonen efter satte jag mig på en buss långt bort. Jag ville inte se mig själv såra den människa jag älskade allra högst.

Novell - Brev till dig ~ Del 4/5

Jag reste mig upp och gick. Jag sa inte hejdå till någon och ingen ägnade mig ens en blick. Det berörde mig inte. Diskret lämnade jag matsalen och gick, utan att träffa någon, till sovrummet. Tanken var att om jag kunde komma i säng och somna innan Maria kom tillbaka skulle allting ordna sig. Då skulle jag inte behöva tänka på vad som hänt innan och tills morgondagen skulle allting ha lugnat ned sig inom mig.

 

Så snabbt jag kunde bytte jag om till shorts och linne, borstade tänderna och kröp ned under täcket. Alla lampor i rummet var släckta och jag slöt mina ögon och försökte sova. Älskling, jag är inte stolt över det här, men det var hennes kurvor jag såg när jag blundade och kallade på sömnen. Direkt när jag insåg det, skämdes jag, men det fanns ingen återvändo. Jag visste inte vad det var med henne som lockade mig, men jag kände mig så dragen till henne, som om vi vore magneter. Du fanns i mina tankar och jag hade så dåligt samvete, men kunde inte stå emot.

 

Jag kan inte säga hur lång tid det tog innan Maria öppnade dörren till vårt rum, men jag skulle gissa på kanske en halvtimma. Direkt när hon kom in kunde jag känna doften av henne, hon luktade utav någonting blommigt och sött, kvinnligt och vackert. Jag ansträngde mig hårt för att låtsas sova medan hon tände sin sänglampa, suckade och lämnade rummet igen. Jag vände mig om i sängen så att jag låg med huvudet mot hennes sida, mitt hjärta klappade likt hästhovar i galopp.

 

Jag knep ihop ögonen hårt när Maria kom tillbaka in i rummet. Jag antog att hon hade borstat tänderna eller åtminstone besökt toaletten. Jag kunde höra hennes steg närma sig sängen och när jag hörde ljudet av kläder som lämnade hennes kropp öppnade jag mina ögon en aning. Hon stod mot ryggen mot mig och drog av sig linnet. Under hade hon en vit behå, jag såg bara knäppet i ryggen. Midjan var vackert rundad, hennes kropp hade timglasform och såg mjuk och inbjudande ut. Mitt hjärta slog snabbare medan hon knäppte upp jeanskjolen och drog den nedför sina höfter och av sina ben. Leggingsen låg så tätt intill benen att jag nästan blev generad, hennes kropp var så vacker. Under leggingsen bar hon ett par svarta stringtrosor, jag rodnade när jag såg det men kunde inte förmå mig själv till att stänga ögonen.

 

Fortfarande utan att märka av mig rotade hon fram en lång t-shirt ur sin byrålåda. Hon lade den på sin säng och ställde sig framför den och krängde av sig sin behå. Jag kunde se hennes yppiga bröst lite från sidan, bröstvårtorna var styva, förmodligen av kylan. En ilande känsla for igenom min kropp och jag skämdes ännu mer, men jag kunde inte förmå mig att tänka på dig, det gick inte. Jag försökte nog inte ens.

 

Jag vet inte vad det var som fick henne att vända sig om, men jag kan svära på att jag hörde mina hjärtslag ringa och jag var rädd att hon också skulle höra dem.

 

”Oj, är du vaken?” frågade hon och trädde på sig sin stora t-shirt. Jag hann se hennes bröst innan de täcktes av tyg och synen gjorde mig en aning yr.

 

”Jag vaknade precis till, förlåt,” ljög jag och låtsades gäspa.

 

Maria log och jag förstod att hon hade insett mer än jag önskade.

 

”Varför säger du förlåt?”

 

Hon satte sig ned på sin sängkant och såg på mig med sina vackra ögon. Jag kunde känna mig själv smälta inuti och visste att om det kunde gå oerhört fel om jag berättade varför.

 

”Äsch, jag är nog trött,” svarade jag och vände mig om. Jag klarade inte av att se på henne längre.

 

”Varför försvann du förut?”

 

Jag var inte beredd på frågan och visste därför inte vad jag skulle svara, så jag höll tyst. Maria reste sig från sin säng, det kunde jag tydligt höra på knarrandet från golvet. Jag höll andan medan jag lade märke till hur hon styrde sina steg mot min säng och sjönk ned på den.

 

”Jag märkte det direkt, du vet…,” sa hon och strök med handen över mitt hår. ”Man misstolkar inte sådana blickar.”

 

Jag svalde hårt och visste inte om jag skulle önska att jag kunde försvinna eller att hon skulle fortsätta.

 

”Vad menar du?” fick jag fram, låtsades som om jag inte förstod.

 

Maria sänkte sig ned mot mitt ansikte, strök bort en hårslinga från kinden och kysste den. Jag rös och kände det där välbekanta pirrandet inuti, trots att jag inte ville.

 

”Jag menar det här.”


Novell - Brev till dig ~ Del 3/5

Så fort som jag öppnade den stora dörren till huset, hördes ett sorlande från ett närliggande rum. Jag förstod att det kom från salen där vi skulle äta och insåg också att jag borde skynda mig att göra mig klar. En stilla bön till någon högre makt maldes på om och om igen i mitt huvud, jag önskade att Maria inte skulle vara kvar i vårt rum. Högst önskade jag att jag bara hade drömt alltihop, att hon inte ens existerade, i alla fall inte i den här byggnaden.

 

Kanske mottogs min bön från någon, för när jag nervöst gläntade på dörren till vårt rum så var det till min lättnad tomt. Medan jag bytte om till någonting som kändes mer passande för en gemensam middag, tillfället till ära kändes det lite mer uppklätt med vit skjorta än den mörkgula t-shirt med tryck jag burit innan. Jag borstade sedan igenom mitt långa, blonda hår, kollade mig en extra gång i spegeln och lämnade sedan rummet.

 

Salongen vi skulle äta i badade i eftermiddagssol när jag steg in. Egentligen var rummet inte speciellt stort. I mitten av det stod ett ekbord med stolar i samma stil, där gissade jag att kanske tjugo personer redan satt. Längs väggen på bortre långsidan av rummet fanns flera fönster från golv till tak, det var igenom dem ljuset flödade in. Platserna som hade ryggen mot fönstren var redan upptagna, så jag slog mig ned mittemot fönstren istället. Fortfarande hade jag inte sett en skymt av Maria, hade alltihop bara varit inbillning? Nej, det kunde inte vara möjligt.

 

Fler personer strömmade in under de kommande minuterna och tog de platser som var lediga i besittning. Det fanns fortfarande en plats bredvid mig som var tom och det skrämde mig en aning. Till vänster om mig satt redan en kille i tjugofemårsåldern. Han hade halvlångt, yvigt, svart hår, var smal och bar en jeansskjorta som var öppen med flera knappar över bröstet. Han var solbränd och luktade herrparfym. Vi hade hälsat kort på varandra och jag hade fått ett bra intryck av honom, han verkade trevlig.

 

Alla platser var upptagna utom den bredvid mig och Maria saknades fortfarande. Ledaren för kursen, en äldre, något korpulent man, satt i ena kortändan av bordet. Han hade just börjat presentera sig när jag hörde dörren till salongen öppnas och någon komma in. Jag satt med ryggen mot och personen som kom in och vågade inte riktigt vända mig om för att se vem det var, mitt hjärta slog för hårt.

 

”Ursäkta att jag är sen,” hörde jag Marias röst säga innan hon slog sig ned bredvid mig och jag kände mig plötsligt smärtsamt självmedveten.

 

Kursledaren godtog hennes ursäkt och fortsatte sedan informera om hur kursen skulle gå till, tider att hålla och allt annat som redan stod att läsa på schemat. Jag lyssnade egentligen inte alls, jag kunde inte.

 

Maria gav mig bara en snabb blick och ett litet, snett leende, inte ett enda ord. Det var knappt ens så hon låtsades om att vi kände varandra. Fast kanske gjorde vi inte ens det. Jag undrade vad hon hade gjort när jag försvann iväg. När jag betraktade henne kunde jag se att hon fortfarande bar samma kläder som tidigare och jag funderade över vad som kunde ha gjort att hon varit så sen. På något sätt ville jag veta, fastän det egentligen inte angick mig.

 

Resten av middagen genomfördes med en underlig stämning. Egentligen hade jag inte någon matlust alls, men jag tvingade mig själv att äta för att inte verka konstig eller avslöja mig. Maria åt som om ingenting hade hänt och återigen började jag tvivla på vad som egentligen skett. Hade vi ens träffats innan, eller kunde jag ha inbillat mig? Jag började känna mig galen.

 

När solen hade sjunkit bortom horisonten och mörkret börjat sprida sig såväl ute som inne, började folk droppa av och lämna matsalen. Många som jag inte ens hälsat på sa hejdå till mig och jag svarade detsamma även om det kändes lite falskt och konstigt. Maria konverserade med tjejen bredvid henne, en person med hippiestil och långt, blont hår med hårband för pannan. Ingen pratade med mig och jag tyckte att det var skönt.


Novell - Brev till dig ~ Del 2/5

Jag ville egentligen inte prata mer med henne, men kunde samtidigt inte låta bli. I kroppen fanns den där kittlande känslan av fara och fjärilars vingar. Behagligt och obehagligt på en och samma gång. Helst ville jag skaka av mig känslan helt och hållet. Jag tänkte på dig, min kärlek till dig. Ändå försvann inte det nya som börjat gro.

 

Hon verkade vara det jag saknat så länge och det skrämde mig mer än någonting annat. Innan jag hunnit bestämma mig för att ignorera det som hon väckt inom mig, avbröt hon mina tankar:

 

”Ska du med och äta?” undrade hon. ”Det skulle väl vara gemensam middag idag?”

 

”Ja… Jo, det är nog sant,” svarade jag svävande. ”Jag har för mig att det stod något sådant på schemat vi fick över kursen.”

 

Lättad över att ha fått någonting neutralt att prata om rotade jag fram kursschemat ur väskan. Trots att jag kunde det i stort sett utantill vecklade jag ut papperet och läste högt vad som stod på första dagen:

 

”Måndag, artonde juni. Gemensam introduktion och middag med början klockan arton.”

 

Jag kastade ett öga på mitt armbandsur och noterade att det var nästan två timmar kvar till middagen. Modet sjönk i mig igen, jag visste inte hur jag skulle kunna fördriva de två timmarna ensam, jag ville bara ut från vårt rum, bort från Maria.

 

När hon frågade mig efter var toaletten låg såg jag min chans att smita iväg. Så fort hon hade försvunnit ut ur rummet gjorde jag samma sak. Jag såg till att ta mobilen med mig och småsprang ut ur den stora herrgården. Precis på utsidan fanns en lång allé av lindar, den såg ut att leda ned till havet. Grusvägen förde mina steg ned mot vattnet, jag behövde rensa huvudet. Hemma brukade jag alltid ta en promenad när tankarna blev för tunga och för många, det brukade hjälpa. Men allteftersom avståndet mellan mig och havet minskades, insåg jag att ingenting försvann eller bleknade.

 

När jag nådde fram till vattnet kunde jag se det blänka i solljuset. Trots att det var eftermiddag sken den fortfarande stark och klar, det enda som störde värmen var en tångdoftande, frisk vind som sköljde över mig likt vågor. Solvarm var klippan jag satte mig ned på, alldeles intill vattnet. Jag slöt mina ögon och drog in doften i näsan. Jag älskade havet, hade alltid gjort det. Havet gav mig ro och fungerade som inspiration för mig när jag målade.

 

En stund efter att jag hade satt mig ned, tog jag fram telefonen. Ingen hade hört av sig och jag blev besviken, jag hade hoppats på att du hade smsat eller ringt mig, men nej, inkorgen var tom på nya meddelanden. Inuti kände jag mig också lite arg. Varför hade du inte hört av dig? Saknade du mig inte? Egentligen kunde jag besvara frågorna själv, men jag ville känna mig arg och besviken. Det fick mig att tänka på någonting annat.

 

Tiden hade inte gått speciellt fort hitintills, det var ännu över en och en halv timma kvar till middagen. Jag lade mig ned på rygg på den varma stenhällen och slöt ögonen. Hoppades att jag kunde somna och då och då var sömnen nära. Flera gånger kunde jag känna mig nästan driva iväg och lika snabbt kvicknade jag till igen och den avslappnade känslan försvann. Efter ett tag beslöt jag mig för att sluta försöka sova, istället lyssnade jag till hur vågorna hälsade och tog farväl av stranden gång på gång. Viskandet i skogen bortom klipporna, skrianden från enstaka fiskmåsar.

 

Klippan kändes aldrig hård mot min rygg, bara mjuk, varm och trygg. Jag fick lust att aldrig lämna den, jag ville stanna kvar och ligga där hela sommaren, kanske hela livet. Det verkade som en så bra plats, med havet som närmsta granne och fiskmåsarna som sällskap. Skulle ha passat mig perfekt.

 

Men till sist tvingade jag mig själv att se på klockan och till min besvikelse hade minuterna flugit iväg och bara tjugo minuter återstod till middagen. Jag tvingade mig själv upp från min viloplats och lyssnade på grusets knaster under fötterna medan jag vandrade tillbaka genom lindallén till herrgården. Du hade fortfarande inte hört av dig till mig och jag visste varför. Trots det kände jag mig ledsen och arg.

 


Novell - Brev till dig ~ Del 1/5

Det var aldrig meningen att såra dig, jag önskar att du kunde förstå det. Men jag inser att det är omöjligt. Jag vet inte vad som hände, jag vet bara att någonting kallade inom mig, drog mig till henne, och jag kunde inte säga nej. Kunde inte stå emot.

 

Mitt hjärta hade längtat så länge efter den där känslan. Känslan av någonting nytt, att träda in i en värld av hemligheter och förbud. En så naiv känsla, jag borde ha förstått. Jag borde ha tänkt på dig. Och det gjorde jag. Men tanken var svag och hjärtat var starkt. Jag kunde inte stå emot, trots att jag försökte. Kanske försökte jag inte tillräckligt, kanske ville jag inte ens försöka nog.

 

Du litade alltid på mig, trodde alltid det bästa om mig. Och även om jag aldrig planerade att såra dig eller åsamka dig smärta, hade jag alltid känslan av att jag någon gång skulle göra just det. Innerst inne visste jag att mitt samvete var svagt och att mina känslor styrde mig alltför impulsivt.

 

Vi tillhörde någon båda två när vi träffades, hon och jag. Det var under sommarkursen i målning som jag tog ute vid kusten. Du visste att jag alltid hade älskat att måla och att jag då och då behövde komma hemifrån. Jag var en rastlös själ, någon som mådde bäst av att få byta miljö med jämna mellanrum.

 

Kursen hölls i en stor, herrgårdsliknande byggnad, bara hundratals meter från det västkustska havet. På dagarna hade vi lektioner i teckning och målning, det var olika teman nästan varje dag. Kvällar och nätter fick vi själva disponera som vi ville. Mat fanns det fri tillgång till i husets kök och möjligheter att åka in till närmsta lilla samhälle fanns i form av en busslinje med avgångar och ankomster ungefär varannan timma.

 

Jag hade sparat under hela vårterminen för att kunna ha råd att åka dit på den där treveckorskursen och även om du tyckte att det var tråkigt och långsamt att vara utan mig så lät du mig åka. Du var alltid förstående, ville alltid mitt bästa.

 

Hennes ögon var vackert grönblå och hennes hår kort och mörkbrunt med lugg som hängde ned i ansiktet och nästan skymde hennes sikt. Smal, men ändå med kurvor som min blick inte kunde hålla sig ifrån, trädde hon in i vårt gemensamma rum den där första dagen på kursen. En stor, svart resväska släppte hon ned på sängen mittemot min, den stod med vänster långsida mot väggen. Jag satt på min säng, kunde inte ta mina ögon från henne och jag måste ha sett ganska dum ut.

 

”Hej! Maria,” presenterade hon sig och räckte fram en vacker hand med himmelsblåmålade naglar.

 

”Ella,” svarade jag och betraktade med skamsen nyfikenhet hur hon sjönk ned på sängen bredvid väskan.

 

Hon tog av sig en tjocktröja i svart och slängde den på väskan. T-shirten hon bar under var vit med en v-ringning mina ögon hade svårt att inte trilla ned i och till den var hennes ben iklädda svarta, tunna leggings till mitten av vaden och en jeanskjol som slutade mitt på låren. Till det ett par svarta sandaletter, hennes tånaglar var målade i samma himmelsblåa färg.

 

”Har du varit här länge?” undrade hon och jag kunde känna hur hennes ögon sökte över min kropp och mitt ansikte. Jag rodnade och blev tvungen att titta bort.

 

”Nej, jag kom för bara en liten stund sedan. Har precis hunnit lägga in mina saker i byrån,” svarade jag och nickade mot möbeln i ljust trä i ändan av sängen. Maria hade en likadan på sin sida.

 

”Åh, vad bra! Skönt att slippa ha allting i resväskan!”

 

Maria hoppade entusiastiskt upp från sängen, släpade med sig resväskan och började genast packa upp och lägga in saker i byrån.

 

”Är du från Göteborg?” frågade hon med ryggen vänd mot mig.

 

”Ja, jag har en lägenhet i Majorna. Du då?”

 

”Jag ska flytta till stan nu till hösten, börjar på universitetet då. Bor du ensam förresten?”

 

”Ja.”

 

Jag vet inte varför jag ljög, ordet lämnade mina läppar innan tanken lämnat hjärnan. Kanske var det hjärtat som talade.

 

”Jag ska också bo själv, min…” Maria tystnade och stannade upp i sina rörelser, hon fortsatte sedan: ”Jag letar lägenhet lite överallt i stan… Är Majorna ett fint område?”

 

Jag ignorerade att hon hade avbrutit sig och svarade att det var en bra och hyfsat lugn del av Göteborg, jag lade också till att det var svårt att få lägenhet där eftersom söktrycket var högt. Maria ville då veta hur jag lyckats.

 

”Kontakter,” svarade jag kort.

 


Dikt - Almost lover

En amerikansk tjej jag lärde känna via Tumblr har skrivit en dikt som jag fick lov att lägga ut här. Kommentera gärna någonting snällt så att hon får höra hur duktig hon är!



Distant yet so close
A love that has no boundaries
Kissing secrets, hiding hands
A secret to all eyes that see
Two different people, worlds apart
So strong and unbreakable
Reaching outwards, finding comfort
Searching, comparing, hiding
A fear of unaccepted love
Kissing secrets, hiding hands
So deep and sacred
Never spoken of
A love to fantasize about
Romance moments, hidden glances
Distant yet so close


Bildkälla


Här har ni en länk till hennes Tumblr: LÄNK

Novell - Tänkte aldrig på henne

Jag hade redan gått sönder och i dina glansiga ögon såg jag att det hade du med. Vinglaset var en aning på sned i din hand, ditt långa, rödfärgade hår var lite rufsigt. Jag drack en klunk till av mitt vin som egentligen var alldeles för surt, men jag ville bara åt ruset. Ville bara sluta finnas i verkligheten och byta den mot någonting annat, av din blick och ditt drickande att döma ville du detsamma. För första gången lade jag märke till att dina läppar blev så vackra när du log, de krökte sig, såg mjuka och inbjudande ut. Röda av läppstift, jag fick lust att bita, nafsa en aning i din underläpp. Kyssa dig så djupt att du aldrig mer skulle kunna vara ifrån mig. Göra dig svag, beroende, en del av mig.

Jag skulle aldrig vilja såra henne. Men vi hade varit tillsammans så länge, hennes beröring var så välbekant, hennes ord inte lika vackra som förut. Hennes kyssar hade träffat varje millimeter av min kropp, hennes läppar hade känt allt. Men du var fortfarande ett mysterium för mig. För säkert hundrade gången samma kväll förde du det vita vinet till dina läppar och drack. En droppe missade munnen och rann nedför din läpp och till sist även hakan. Jag fick lust att slicka upp den, fick kämpa hårt för att stå emot min impuls.

Vi satt i min säng, som så många gånger förr. Musiken strömmade ut från stereons högtalare, gamla låtar som jag aldrig lyssnade på annat än när du var här. Du svepte ditt glas och föll på rygg bakåt i sängen, jag gjorde likadant. Du skrattade, ett lätt, vackert skratt och jag bara log. Du vände ditt ansikte mot mitt, dina blå ögon hade stänk av sol i dem, de glittrade i skenet från lampan på nattygsbordet.

”Jag älskar dig,” sa du och skrattade till igen. ”Jag älskar dig så himla mycket!”

”Jag älskar dig med,” svarade jag och pussade dig på näsan.

”Vet du vad?” sa du och vände upp din blick mot taket. Du hade plötsligt slutat skratta och slutat le, din röst lät lika bruten och trasig som du.

”Vadå?” Jag strök dig över kinden, kysste dig vid örat, lade min hand i din, höll om den hårt.

”Du får mig att känna mig mindre ensam, som om jag verkligen finns och är någon.” Du drog efter andan och jag tänkte inte på henne, inte alls. ”Vi hade passat så bra tillsammans.” Ett leende i din röst igen, ett sprucket leende som var mer sorgset än glatt.

Jag visste inte hur jag skulle reagera, visste inte om jag skulle skämta bort dina tunga ord eller ta dem på allvar, låta dem sjunka in i mitt medvetande och göra dem till sanning. Jag vågade inte ens tänka på hur det kunde varit, hur vi kunde varit. Ditt pekfinger följde konturen av min tumme, nedför handryggen och mot handleden. Jag ville inte erkänna att din beröring var elektricitet mot min hud och därför höll jag tyst. När en tår lämnade ditt öga och landade på min kind kysste jag din lena hud.

”Jag är full,” sa du och skrattade till, ”jag beter mig som en idiot.”

”Inte alls,” försäkrade jag.

”Jag är bara så ensam i mig själv, men när du är här känns det som om vi är två under mitt skinn. Det skrämmer mig lite.”

Jag kysste bort en tår som föll från ditt sorgsna öga, kramade om din hand igen. Du slöt dina ögon, jag visste fortfarande inte vad jag skulle svara på det du precis sagt. Kanske fanns det inte något svar som kunde räknas som rätt, kanske ville du inte ens ha ett svar. Det snurrade i huvudet när jag blundade för ett par sekunder, men jag såg henne aldrig framför mig. Istället var det någonting som stack till i bröstet när jag återigen ville kyssa dig men lät bli.

Jag kände hur din andhämtning plötsligt blev långsammare och djupare, förstod snabbt att du fallit sömn. Jag hade inte hjärta att väcka dig och därför låg jag stilla vid din sida. Strök dig över handen, över kinden, kysste dig igen vid örat. En del av mig ville att du skulle vakna och finnas där, men en annan del av mig tänkte att det var bra att du sov. Kanske var det ett tecken, kanske var det bara trötthet, men i vilket fall som helst var det bra för mitt samvete och det visste jag redan nu.

Innan jag slöt mina ögon för sista gången den natten kvävde jag en gäspning. Jag tänkte aldrig ens på henne.


Novell - Jacqueline ~ Del 2 av 2

Du lydde och följde med henne in i sovrummet. En gigantisk säng med sänghimmel av florstunt tyg i vita nyanser och bäddad med mörklila sängkläder i satin. Hon ledde dig hela vägen fram till sängen där hon bjöd dig att sätta dig ned. När du gjort det började hon klä av dig, plagg för plagg, du gjorde inget motstånd alls, varför skulle du? Hennes varma händer var bestämda men aldrig hårda, bara längtande och du älskade hennes längtan.

När du var naken blev du tillsagd att lägga dig ned ordentligt i sängen, men utan täcke. Du gjorde som hon sagt, utan att ta ögonen från henne. Jacqueline gick fram till det stora fönstret som vätte ut mot gatan. Hon drog för gardinerna och gjorde det mörkt i rummet. Sedan gick hon tillbaka mot sängen, stannade till vid nattygsbordet och tände den lilla lampan som stod där, den spred ett varmt, mjukt ljus omkring sig. Innan hon lät sina långa, välmanikyrerade fingrar öppna kjolen och blusen vände hon ned ett fotografi som stod i sin guldram invid sängen. Du visste vem mannen på fotot var och fick för en sekund en klump i halsen. Klumpen försvann när Jacqueline lät plagg efter plagg falla till golvet vid hennes fötter. Till sist stod hon helt naken framför sängen. Med ett fåtal enkla rörelser släppte hon på knuten i sitt hår och lät det falla ned mot axlarna. En doft av kokos och vanilj sköljde emot dig likt en våg av underbarhet. Du längtade.

Jacqueline kröp upp till dig i sängen, lade sig över dig med sin värme, sin lenhet, sin kvinnlighet. Hon lät dina händer röra henne, känna över höfterna, brösten, allt. Du älskade varje sekund. I det mjuka skenet från sänglampan var hon ännu vackrare än innan och du tänkte att om du kunde, om du fick skulle du älska med henne varje sekund av varje dygn av varje evighet.

Efter många sekunder av berusande passion, av eld och av löften utan ord hade ni båda tröttats ut. Ni låg på sidan bland varma lakan, hon i dina armar. Du strök över hennes mage, hon hade sina ögon slutna och andades lugnt. Du hade tusen tårar som vällde fram bakom ögonlocken med bet ihop för att inte låta dem komma fram.

”Du måste snart gå,” sa Jacqueline efter några långa sekunder av stillhet. ”Min lunch är egentligen redan slut, de väntar på mig på kontoret.”

”Kan vi inte stanna?” viskade du, hoppades nästan att hon inte skulle höra dig, du skämdes för dina känslor.

Jacqueline befriade sig från din famn och vände sig mot dig. Du ryggade tillbaka en aning, visste att några tårar glittrade i dina ögon och du ville inte visa dem.

”Det vet du att vi inte kan. Du vet att det inte går,” sa hon och lät bekymrad och otålig. Hennes ögon var stora och mörka.

”Jag vet,” svarade du kort. Hade du sagt någonting mer skulle hela du gått sönder, du kände redan hur ditt hjärtas alla pusselbitar drogs isär och ifrån varandra, mellanrummen som skapades brände som om frätande syra rann emellan dem. Du fick lust att skrika men lät bli, du ville inte erkänna vad du kände.

”Jag är ledsen,” sa Jacqueline och gav din kind en snabb kyss. Du var inte säker på att hon menade det hon hade sagt. Hon sträckte sig sedan efter ett armbandsur som låg på nattygsbordet bredvid det nedvända fotografiet. Hon noterade tiden och skyndade sig sedan upp ur sängen. ”Kom igen, vi måste skynda oss nu!” sa hon och började leta efter nya trosor att klä på sig.

Du bet ihop käkarna hårt medan du reste sig ur sängen och slängde på dig alla dina kläder så snabbt du kunde.

”Jag går,” sa du och hatade dig själv för att du kände en tår lämna din ögonvrå. ”Vi ses.”

”Jag hör av mig,” svarade Jacqueline, det verkade inte ens som om hon hade lagt märke till vad hon gjorde med dig. Hon bara drog isär gardinerna från fönstret och rusade ut till badrummet för att fixa i ordning sitt hår.

Besviken och sårad som så många gånger förr klädde du på dig dina ytterkläder i hallen och skulle just gå ut genom ytterdörren när Jacqueline lade en hand på din arm och du stannade upp.

”Förlåt,” sa hon men verkade mer stressad än ledsen. ”Här har du,” lade hon till och tryckte en femhundring i din hand. ”Köp dig någonting fint, någonting du vill ha.”

”Tack,” sa du och kände dig mindre värd än någonsin.

Du skyndade sedan ut ur byggnaden, brydde dig inte om att du mötte den gamla damen från innan vid utgången, bara skyndade, halvsprang ut och bort från platsen där ditt hjärta alltid brast. Du struntade i den förbannade solen som envisades med att alltid skina, din sikt var ändå dold av tårar. När du passerade en tiggande man på gatan tryckte du femhundringen i hans hand. Du stannade inte ens när han ville tacka dig för den underbart goda gärning du just utfört, du bara ökade takten och sprang därifrån. Hoppades att känslorna skulle slockna, tappa takten och inte hinna ifatt dig mer.


Novell - Jacqueline ~ Del 1 av 2

Ni vandrade nedför gatan, förbi alla affärer och restauranger. Solen sken höstvackert över er, ljudet av hennes klapprande klackar ekade högt mellan byggnaderna. Hon bar en rödgul päls som slutade på höfterna, du gissade att den var av räv och ryste. Det svarta håret hade hon uppsatt i en stram knut, de smala, välsvarvade benen var iklädda spindelvävstunna, svarta strumpbyxor. Jacqueline hette hon och hon var enastående.

Du gick alltid ett halvt steg bakom henne, det var som om du inte riktigt kunde med att gå alldeles intill. Jacqueline var för vacker för det. När andra människor mötte henne på gatan ryggade de tillbaka och beredde väg. Hon log alltid ett glittrande tandkrämsreklamleende mot de människorna och böjde ned huvudet en aning som för att tacka. De log tillbaka, vissa bara kort, flyktigt, och andra längre, med hopp över läpparna.

Du studerade på högskolan i staden, hade planer på att bli skådespelerska. Ville stå på de stora teaterscenerna i landet, ville bli sedd och påverka människor, ville uträtta stordåd, precis som alla unga stjärnor. Du hade träffat henne efter en föreställning ni hade satt upp på skolan, hon var rektorns fru. Hon hade berömt dig för din strålande insats i pjäsen och du hade försökt dölja din glädje över hennes ord och din genans över din attraktion. Men hon hade avslöjat dig, djupt inne i sig själv hade hon avslöjat dig och ringt dig sent en natt. Sedan var det igång.

Trots att solen sken var det oktoberkallt. Du bar en trasig, urtvättad jeansjacka med en tunn, skinnliknande väst ovanpå. Svarta jeans täckte dina bräckliga ben, tunga kängor klamrade sig fast kring dina fötter. Kort, spretigt, mörkrött hår stod åt alla håll på ditt huvud, ögonen svartsminkade. Ni var så olika.


Fastän du borde var du ändå inte riktigt helt beredd när hon svängde in åt höger, gick exakt tjugo steg på en liten sidogata och sedan dök in mot en dörr i ett fint stenbyggt höghus med vackra dekorationer kring fönstren till lägenheterna. Hon knappade snabbt in en kod och höll sedan upp den tunga dörren åt mig. Jag slank smidigt in, väntade på henne, på att hon skulle gå före mig in i hissen, trycka på fyran för fjärde våningen. I hissen såg jag på hennes spegelbild. Blodröda läppar, långa, tjocka ögonfransar perfekt målade med mascara. Höga kindben, rena linjer. När hon log blev ögonen mindre, som om hon kisade och små skrattgropar bildades. Jag rös när hon log, hon var så vacker.

Uppe på fjärde våningen gick hon före fram till en dörr i mörkt trä, hon rotade i sin fina märkesväska efter en nyckelknippa. Hon verkade en aning stressad. Plötsligt rasslade det till i dörren på andra sidan om korridoren och hon ryckte till och tittade upp. Du vände dig mot ljudkällan och såg en gammal dam stiga ut ur en annan lägenhet. Hon tog ett par steg emot er, tittade noga, rynkade lite på näsan när hon granskat dig upp och ned med blicken ett par gånger. Hon verkade vilja säga någonting vasst men lät bli och steg sedan in i hissen och försvann.

Nycklarna blev till sist hittade och dörren låstes upp. Du kastade en sista blick på brevinkastet där initialerna E. och J. stod skrivna tätt intill efternamnet Rothblad innan du följde efter Jacqueline in i lägenheten. Hallen var rymlig. På väggarna hängde stora speglar med kandelabrar intill, i hörnet stod en gammaldags klädhängare för ytterkläder i något träslag som såg nästan rödaktigt ut. På trägolvet låg en vackert utsmyckad matta, den var skön att ligga på, det visste du. Du klev ur kängorna, krängde av dig västen och jeansjackan. Jacqueline hade långsamt öppnat sin pälsjacka, blottat en cremefärgad silkesblus nedstoppad i en svart, tight pennkjol som slutade precis under knäna. Hon hängde upp jackan på klädhängaren och böjde sig sedan ned för att befria sina nätta fötter från klackarna. Medan hon var nedböjd sneglade du ned i hennes urringning och generades över hur synen fick dig att känna. Dina kinder hettade.

Jacqueline ställde undan sina skor under klädhängaren och vände sig sedan mot dig. Hon gav dig ett vackert leende med sina röda läppar som du längtade efter att få kyssa och tog din hand i sin, hennes hud var len och varm mot din.

”Vad kall du är,” sa hon till dig. ”Men det ska vi nog snart ordna.”

Hon lyfte din hand mot sin mun, gav varje finger en långsam kyss. Du rös. Sedan förde hon din hand ned mot urringningen av sin blus och du kippade efter andan. Hon log och skrattade till, lade sina varma händer kring ditt ansikte, kysste dina läppar mjukt.

”Kom,” sa hon sedan med din hand i hennes, ”kom och älska mig en stund.”


*******************************
Del två kommer imorgon eller senare idag.

Novell - Längtan

Novellen är hittad på www.sexnovell.se och är skriven av signaturen julesy.



På dagis, av alla ställen, träffade jag henne första gången. Jag skulle precis hämta min son och var i färd med att packa ner termobyxor i hans ryggsäck då en röst intill avbröt mig. Hon presenterade sig som Marie, mamma till pojken som var min sons bästa lekkamrat. Jag tog förvånat hennes hand och intygade att det var trevligt att få kontakt med någon av de andra föräldrarna på dagiset. Det var första steget i en trevande vänskapsrelation, som utvecklades över många sedvanliga koppar kaffe, antingen i mitt kök eller i hennes.

Mitt första intryck av Marie var ganska alldagligt. Artig och trevlig var hon förvisso, vacker på ett mystiskt vis, men inte en sådan kvinna som var alla mäns våta dröm. Jag kan tänka mig att hon var typiskt flickvänsmaterial som ung. De lite nördiga killarna var kära i henne för att de visste att de aldrig kunde få henne, och de populära killarna tänkte på henne som en sådan som de gärna visade upp för föräldrarna och som blev mamma till deras barn. Men inte som fantasin för ensamma kvällar.

Hon var egentligen inte spännande för mig heller, vid en första anblick. Jag noterade förstås att hon såg bra ut, böljande rödbrunt hår och välsvarvade ben, men i övrigt hade jag svårt att få grepp om hur hennes kropp såg ut. Däremot tyckte jag genast om hennes sätt, hennes lite blyga blick och eftertänksamma reflektioner. Eftersom hon, liksom jag, var ensamstående mamma hade vi alltid tankar att utbyta med varandra. Vi skrattade mer än vi drack kaffe, pratade mer än vi tuggade på kanelbullarna, och avbröts först då någon av smågrabbarna ville åka hem. De dagar då vi inte sågs fanns hon med i mina tankar, även om jag till en början aldrig funderade över varför. Hon väckte en viss beundran hos mig, både som mamma och som människa, men mer än så fick inte plats i min tankevärld.

Det blev många kvällar i köket den vintern. Men snön smälte slutligen bort helt och hållet och vårsolen hittade in även hos mig. En kväll i maj när jag klev in genom grinden hemma hos Marie drabbades jag av de omtalade vårkänslorna. Våra söner spelade fotboll på den välklippta gräsmattan och Marie var sysselsatt med att plantera rosor i krukor på altanen. Hon satt på huk i solljuset, med jordiga händer och långt hår hängande ner över ansiktet. Den mönstrade klänningen som hon hade på sig lämnade armar och ben bara, och synen av henne spred sig som en löpeld ända ut i fingerspetsarna.
”Vad härligt väder det är”, kvittrade jag till henne, förvånad över min plötsliga känsloreaktion.
”Underbart”, log hon och hämtade en dyna åt mig att sitta på. ”Vill du ha kaffe?”
Sedan satt vi där på altanen, småpratade och värmde oss i solen. Samtalsämnena berörde vädret, barnen och veckans händelser, och tur var väl det, för hennes ljusa hud och bara fötter hade mig fast i sitt grepp. Ett grepp som efter den kvällen inte ville släppa taget om mig.

Jag hade aldrig tänkt på mig själv som bisexuell, än mindre flata. Kvinnor hade hållit sig i utkanterna av mina fantasier men aldrig velat ta mer plats än så. Marie skrämde mig dock inte. Jag var fascinerad av henne, hennes kropp och hennes person, men där trodde jag att gränsen gick. Ändå tilltog min fascination för henne i rasande takt. Jag studerade henne i detalj, alltifrån hennes rörelser och ansiktsuttryck till hennes silkeslena hud. Hon var mitt experiment, objektet för undersökningen av mig själv. Hennes skönhet växte allt mer i mina ögon och attraktionen var snart ett faktum. Det gick inte att ignorera hur det flaxade i magen när hon skrattade, eller hur mina ögon for över hennes kropp så fort de fick tillfälle. Jag hade börjat längta. När vi satt på bänken vid lekparken under varma sommardagar var jag alldeles fixerad av rundningen innanför hennes linne och de lätt solbrända, korslagda benen. Mina ben intill hennes var lika bara, bruna och insmorda, för att locka henne att åtminstone slänga en blick under ögonhöjd. Men hon kommenterade bara mitt hår. Rörde lätt vid en blond, solblekt hårslinga och lät den sedan falla ner igen.
”Jag har alltid önskat mig ljust hår”, mumlade hon drömmande.
”Och jag har alltid önskat mig mörkt. Och bruna ögon”, log jag tillbaka.
”Blå är så mycket vackrare. De glittrar liksom i solen.”

Snart var jag inte bara en frånskild mamma som umgicks med en annan frånskild mamma. Jag var en kvinna som åtrådde en annan kvinna, så intensivt att min kropp började leva sitt eget liv. Den pulserade när helst den ville, pirrade och värkte av lidelse. Hon hade gjort mig till ett djur. Mitt vardagliga liv kom i skymundan, då tankarna oupphörligt kretsade kring min längtan efter Marie. Ensamma stunder fylldes av fantasier, frustration och ihärdigt fingrande. Solosex hade aldrig varit så givande, då jag aldrig tidigare haft en så konkret fantasi, men heller aldrig så ensamt. För varje extas tanken på henne tog mig till, desto längre ifrån mig kom hon.

Det fanns inget gulligt i min passion. Försiktigt smekande var inget som lockade mig, jag ville bli vild med henne. Uppfyllas av kåthet och begär, agera på varje liten impuls av min drift och ge henne all den njutning jag förmådde ge henne. Med slutna ögon ville jag rida henne, stimulera henne, helt omedveten om hur min kropp rörde sig, hur jag såg ut eller hur mina stön lät. Bli blind av upphetsning och slingra mig hårt om henne. Hur nu det skulle kunna ske.

För mitt inre brukade jag leka med tanken att hon tillfredställde sig själv. Med händerna innanför sommarklänningen tänkte jag mig hur hon låg på altanen med rosorna omkring sig, benen böjda och särade. Det bruna håret låg flyktigt över träplankorna och hon andades stötigt med ögonen slutna. Jag ville se på. Stå utanför staketet och smygtitta genom grinden på hennes frenetiska smekande. Sedan skulle jag smyga mig in i hennes hus, sätta mig i hennes fåtölj och ta av mig kläderna för hennes förvånade uppsyn. Alldeles naken skulle jag sitta där, våt och med låren öppnade för henne, blundandes och med händerna kupade över brösten. Hon skulle få göra vad hon ville med mig. Pussa, smeka, slicka, fingra. Vågade hon inte skulle jag be henne. Sedan skulle jag resa mig upp och omfamna henne med min nakna kropp, för att sedan följa henne in i sovrummet där vi slutligen skulle förlora oss i varandra.

Det kom även dagar då inte ens fantasierna räckte för mig. Förtvivlat försökte jag komma på något som kunde locka henne till mig, den ena tanken underligare än den andra. Jag skulle kunna göra mig extra fin för henne. Locka mitt hår, måla mina läppar och dofta något blommigt som hon inte kunde motstå. Det var kanske ingen idé. Röda läppar och blommiga dofter kanske inte attraherade henne, jag kanske inte hade en chans hur jag än bar mig åt. Ändå kände jag en instinktiv önskan att få uppvakta henne. När jag promenerade genom stan drogs min blick till rosbuketterna i blomsteraffären, chokladaskar och dyra smycken i skyltfönster. Så klyschigt, men ändå så självklart.

Om hon var min skulle jag bjuda henne på en fin middag, för att sedan gå ut och dansa med henne. Högklackade skor, hennes hand i min och svängande kjolar kring solbrända ben. Fnissandes skulle vi gå hem i sommarnatten, två förälskade kvinnor, berusade av varandras likheter och olikheter. Vi skulle fortsätta dansa hemma i hennes hus, i svarta spetsunderkläder och vinglas i händerna. Jag skulle be henne att ta av sig behån så att jag skulle kunna se hur hennes bröst rörde sig till musiken som fanns kvar i våra huvuden. Vi skulle kyssas. Jag undrade hur hennes läppar formade sig mot mina och hur hennes tunga roterade i min mun. Ville hon låta mig suga på den, smeka den med min tungspets? Tyckte hon om långa, mjuka kyssar eller hungriga, hetsiga läppar?

Det gick inte mer. Jag var tvungen att agera, om så bara för att få ett slut på vansinnet. Med några vinflaskor på lager, liksom ost, kex och vindruvor, bjöd jag hem henne till mig en ensam fredagskväll. Nervös som aldrig tidigare vandrade jag runt i mitt vardagsrum och speglade mig i sensommarsolen då hon ringde på dörren. Hennes klänning var färgglad, ögonen lite sotiga och munnen leende. Och jag tänkte att nu, ikväll, måste jag få veta.

Efter att ha tagit en långsam promenad bland löv som börjat gulna slog vi oss ner i soffan i vardagsrummet, då det blivit för kyligt för att sitta ute. Lite småfnissig av vinet lutade jag mig närmare henne. Krånglade en arm om hennes midja och lade huvudet på hennes axel, som för att mysa lite.
”Blir du också kramig av vin?” skrattade hon, med darrig stämma.
”Ja”, mumlade jag och sjönk djupare in i hennes famn. ”Är det okej?”
”Det är jättemysigt.”
Länge satt vi bara så, med armarna om varandra, vaggandes. Hennes huvud låg mot mitt, kind mot panna. Hon kändes alldeles avslappnad, tvärtom emot mig. Jag ville gå över gränsen. Prova och få en reaktion. Så jag lösgjorde mig ur hennes armar och sökte hennes blick. Och då såg jag att hon visste. Att hon förstod vad min avsikt med kramandet var. Ändå var det för sent att fundera. Jag kunde inte hejda mig själv utan lutade mitt ansikte intill. Till min lättnad besvarade hon min kyss, varmt och intensivt. Jag prövade försiktigt mina läppar mot hennes, särande lite på dem och lät henne nudda min tungspets med sin. Njöt. Mina händer var precis på väg upp mot hennes kinder då hon plötsligt ångrade sig. Drog sig bakåt.

Med andan i halsen satt jag kvar, snopen. Sedan såg jag Maries tårar i ögonvrån och mjuknade omedelbart. Hon såg bedjande på mig för ett ögonblick innan hon vände bort ansiktet. Snyftade. Torkade tårarna med handryggen och vred sig olustigt i soffan.
”Förlåt”, mumlade hon en stund senare och fångade min blick. ”Det var inte meningen.”
”Vad var inte meningen?” undrade jag.
”Att reagera såhär. Förlåt. Jag känner mig jättedum.”
Under tystnad väntade jag på en fortsättning.
”Det här, liksom, skrämmer mig”, erkände hon och torkade sig under ögonen.
”Hur då menar du?” frågade jag, fortfarande inte riktigt medveten om vad som hade hänt.
”Det här, allt. Att göra så som vi precis gjorde.”
”Det är ingen fara. Det är mellan dig och mig. Ingen behöver få veta, om det är det du är orolig för”, försökte jag.
”Det är nog bara det att det känns så… ovant.”
”Mm. Det gör det för mig också.”
Hon log försiktigt, harklade sig och torkade bort en sista tår. I hopp om att hon ville ha min närhet som tröst flyttade jag mig ett steg närmare.
”Det är ingen fara”, upprepade jag, när vi åter var intill varandra. Försiktigt strök jag henne över pannan, fast jag egentligen ville skrika rakt ut att jag ville ha henne här och nu. Att jag inte kunde vänta mer. Att jag inte hade tid för velande eller osäkerhet.
Maries arm hade letat sig runt min midja och hon drog in mig i sin famn.
”Du är så vacker”, viskade jag mot hennes hals. ”Så himla vacker…” Doften av hennes hud och hår fick mig att ge henne en lätt kyss på halsen. Och en till. Och en till. Då hon lät mig hållas sökte jag mig ner mot hennes urringning. Kysste den lilla gropen mellan nyckelbenen och den tunna huden över bröstbenen. Det bultade av lust inuti mig. Min hand lade sig automatiskt över hennes bröst, smekte, kramade, höll om. Endorfinerna bokstavligen sprutade i min kropp och jag kände hur jag började förlora kontrollen över mig själv.
”Sluta”, bad Marie sedan. ”Snälla sluta. Jag kan inte göra det här. Det är inte jag.”
Med ett ryck var hon uppe ur soffan, jag tätt efter. För ett ögonblick stod vi och stirrade på varandra medan hon rättade till klänningen.
”Jag kan inte. Förlåt”, mumlade hon, samtidigt som färgen steg i mitt ansikte för varje sekund som gick.
”Jag ska nog gå nu…” sa hon sedan och styrde riktningen mot ytterdörren.
”Marie, snälla, vänta!” Jag hann upp henne, men hon gjorde ingen ansats att stanna. Öppnade dörren och klev ut.
”Marie, förlåt om jag gjorde något som du inte ville”, sa jag då hon kastade en sista blick på mig.
”Mm”, svarade hon, lika förlägen som jag. ”Det är okej. Men jag ska nog gå nu. Hej då.”

Och sedan gick hon. Promenerade med snabba steg bort från mitt hus, från min gata, från mitt liv. Kvar stod jag på trappan och visste med ens att det inte skulle bli detsamma efter den kvällen. Marie hade inte plats för mig, inte den plats jag ville ha. Och jag ville bara skrika rakt ut.

I dagar, veckor, funderade jag över det som hänt. Om jag gjort fel, om hur jag skulle gå vidare. Att höra av mig klarade jag inte av. Jag övervägde visserligen möjligheten att skicka ett kort, be om ursäkt och fråga om vi kunde vara vänner, men en liten detalj hindrade mig. Jag skulle inte klara av att vara vänner.

Det sista jag såg av henne var en mamma som hämtade sin son på dagis. Hans sista dag där. Vi växlade en artighetsfras i kapprummet, bleka leenden, och sedan försvann hennes ryggtavla ut genom dörren. Och jag följde inte efter.

Novell - Elva evigheter

Någon hade hällt guldglitter och röd kärleksglans över alla lönnträd som kantade grusvägen där du gick. Då och då föll ett löv ned på marken, de lyste upp med sin nya förklädnad. Du kunde inte koncentrera dig på skönheten. I ditt bröst rev en nervositet, den rispade huden från insidan, du blev nästan rädd att det skulle rinna ut kokande blod och avslöja dig för världen. Ingen annan visste ju, inte än.

Solen sken varm trots att det redan var oktober och att kylan borde ha tagit över. Vintern lurade bakom varje hörn, men än fanns ingen plats för snö och is, än regerade guldglitter och röd kärleksglans. Gruset knastrade under dina fötter, ljudet byggde upp en förväntan om vad som skulle ske, vad som skulle hända, hur framtiden skulle bli.

Vägen slingrade sig fram, då och då var du nära på att trampa i gårdagens vattenpölar, men klarade dig med bara några centimeter i behåll. Ni hade stämt träff där ingen annan visste, där ingen annan varit, dit ingen annan kunde komma. Det var viktigt, för ni var hemliga.

Just där vägen krökte sig på rätt sätt fanns en liten stig. Med hjärtat hårt dunkande i bröstet och förväntan och nervositet sjungande i blodet lämnade du den stora vägen och steg in i skogen. Som att bli insläppt i en gigantisk famn av liv, så var det att vandra på den lilla stigen. Du hade alltid känt dig trygg i skogen, den skyddade dig, skulle aldrig förråda er.

Du hade aldrig förstått varför många människor avskydde hösten. Många hade sagt att den var fylld av avsked; avsked från värmen, solen, blommor och grönska. Men i din värld fanns allt det där kvar, fast i en annan skepnad. De vackra löven blev till blommor, grönskan fanns kvar i barrträden och både solen och värmen sken stark både från himmel och hjärta.

Hade någon aldrig vandrat stigen förut skulle de aldrig ha hittat den, så väl gömd var den. Det var bara hon och du som visste, en utav era hemligheter. Ni hade många nu. Många kvällar av månglans vid sjön en bit bort, många dagar i gläntan i skogen, många morgnar i dimman och daggen vid ängen i början av vägen.

Du kunde se henne nu. Din Ella, din vackra, vackra, vackraste Ella. Hon satt bland alla löven på marken, hennes långa, blonda hår ned över axlarna, blicken ned i marken, rödmålade läppar. Lyckan spred sig inom dig och nådde till sist inga gränser. Med skrattande steg nästintill flög du fram mot henne, föll ned på marken framför henne och drunknade i de djupblå ögonen när hon fäste dem i dina. Du tog tag i hennes händer, höll dem mot dina läppar och kysste dem länge. Hon skrattade till.

”Amanda! Du beter dig som om vi inte har setts på en evighet!” sa hon retsamt.

”Det har vi ju inte heller,” svarade du och kände dig en aning generad. Kanske hade du gjort bort mig och verkat för ivrig?

”Vad jag minns så satt vi faktiskt tillsammans vid sjön hela kvällen igår,” fortsatte Ella. ”Du kan väl inte ha hunnit sakna mig så mycket redan?”

”Jo...,” svarade du rodnade ännu en nyans mörkare. Du tänkte att varje sekund utan henne var som elva evigheter, men det sa du inte.

Du såg istället ned i marken och mindes med ens varför du varit så nervös. Det var någonting du ville fråga henne, något du kommit för att ge henne. Hon märkte att någonting var på gång att hända, att du bar på en nervositet. Därför sträckte hon fram sin hand, strök varmt över din kind, fäste en hårslinga bakom ditt högra öra. Du smälte inombords, hjärtat hoppade till i ett lyckligt kärleksslag. Ett stort, brett, gnistrande leende spred sig över dina läppar när dina ögon landade i hennes. Hon skrattade till. Ett lätt, vackert klingande skratt som kittlade dig i magen.

”Vad är det med dig idag?” frågade hon med retsam ton.

Du drog in luft djupt i lungorna, tänkte att nu var du tvungen att fråga henne. Långsamt och försiktigt stack du handen i jeansfickan, där i låg guldringen med den lilla, välslipade diamanten. Du hade sparat sedan förra året för att kunna köpa den till henne. Sedan ni blivit tillsammans hade du i huvudet spelat upp scenariot där du lämnade över ringen till henne, där hon lovade att bli din för alltid och lovade att bära en del av dig synligt för alla. Men nu plötsligt blev du osäker och lite rädd. Tänk om hon skulle säga nej? Tänk om hon inte var redo?

Du kunde inte fega ur nu. En gång till snurrade du på ringen i fickan. Tittade på Ella. Hennes mörkblå ögon glittrade i höstsolen. Hon såg frågande på dig, men sa ingenting. Väntade bara in dig. Du var tvungen att fatta mod nu, du var tvungen att fråga henne.

Med en snabb rörelse drog du upp handen ur fickan, lite för snabbt, du märkte när de var för sent att ringen följde med och föll till marken. Förskräckt och besviket tittade du upp på Ella, men hennes blick fanns redan på ett blodrött lönnlöv där en gyllene diamantring glimmade. Hon sjönk ned på knä framför ringen, tog upp den i handen. Betraktade den, vände och vred på den, läste högt vad som stod inuti:

”’Elva evigheter’?” Hon såg upp på dig, dina kinder var röda och generade, ännu mer än innan. Du kände tårar stiga upp i ögonen, det var inte meningen att det skulle bli såhär. ”Var den här till mig?”

Du nickade, alla ord du ville ha sagt, all kärlek du ville förmedla till henne försvann. Orden löstes upp, fladdrade iväg likt bitar av silkespapper i en stark vind. Du lämnades ordlös, dum och blank framför din kärlek.

Ella reste sig upp, hennes ögon lämnade runda, tunga tårar som rann nedför kinderna. Hon log stort, så otroligt stort mot dig, lade armarna kring din hals och kramade dig hårt. Du brast i gråt och kramade henne tillbaka, kysste hennes kind, drog in hennes jasmindoft i näsan och undrade om hon grät för att hon sa ja eller för att hon ville säga nej.

Efter många vackra sekunder släppte hon taget om dig. Fortfarande rann några tårar nedför hennes kinder medan hon log, skrattade till och trädde din ring på sitt vänstra ringfinger. Innan hon kastade sig kring halsen på dig igen gav hon dig en lång, underbart söt kyss mitt på munnen.

”Elva evigheter,” viskade hon i ditt öra. ”Elva evigheter, och ingen står i vägen för oss.”

Du var lycklig. Lycklig, lycklig, lycklig och kär. Snart skulle ni inte vara hemliga mer.


Dikt - Så nära

Så nära i din famn
Men inte i ditt liv
Som att sträcka sig mot ljuset
Vara så nära
Men aldrig riktigt nå

Läppar mot läppar
Bakom stängda dörrar något
Bakom öppna något annat
Så evinnerligt nära hos dig
Långt borta i framtiden

Du lovade mig liv
Du lovade mig stolthet
Jag var så dum att jag trodde dig
Nu vet jag inte längre


Tumblr_lrzuvihmdo1qh80ato1_500_large
Bild från: http://weheartit.com/entry/15175260


Novell - Värkande hud, känslor inåt

Det var länge sedan nu, det känns som en evighet. Trots att vi ligger bredvid varandra i sängen var det länge sedan du var nära mig. Min kropp, min hud, värker. Värker, värker, gör ont. Är så känslig att när du stöter bort mig känns det som om dina ord är gjorda av rakblad och vassa nålar. Du gör mig så ont.

Nu för tiden sover du med ryggen vänd mot mig. Jag frågar varför och du ger mig banala anledningar, jag begriper att de är lögner. Men jag förstår att du inte vågar säga som det är, att du inte vill ha mig mer. Sådana ord blir så tunga, så starka, så skarpa att de skulle kunna användas som kanonkulor och spränga igenom den där muren av låtsaslycka och låtsaskärlek som vi kämpat så länge för att bygga upp. Ingen av oss vill väl det? Ingen av oss vågar i alla fall.

Jag hör hur du andas, dina andetag är tunga, du har somnat. Tårarna bränner innanför mina ögonlock, jag känner mig svag. Svag som om livet lämnat mig, som om allt som finns kvar av mig, av oss, är ett tomt skal som ingen vill ha längre. Apelsinskal i komposten, vi ska dö, ruttna, multna och till slut födas på nytt. Eller nej, det ska vi inte. Skal blir bara till jord för i dem finns inga frön. Svart, död, äcklig jord. Du vill göra jord av mig och jag hatar dig för det.

Om jag ligger på sidan i vår säng, bort från dig, kan jag se ut genom fönstret. Vi har rullgardiner men du vill aldrig rulla ner dem. Du säger att du känner sig instängd då och jag låter det passera. Orkar inte bråka om småsaker när de stora problemen bultar på dörren till min själ varje sekund jag ser dig. Det känns liksom inte riktigt värt besväret att skrika på dig för att du tar beslut som stör mig, när du gör värre saker mot mig som gör så mycket mer skada. Tårarna bränner nu, men jag vägrar gråta. När jag känner för att skrika gör jag inte det heller. Vill inte visa hur du förgör mig.

Du har alltid sett mig som en kall person, någon som aldrig gråter och som är lite sådär småbesvärlig. Men du tänkte aldrig på att människor som inte visar något utåt är desto känsligare inuti. Du kanske inte trodde att jag brydde mig, men sanningen är att jag gjorde det och gör det fortfarande. När du höll i mig förr, när du lät dina händer älska mig, kände jag ett värde. Du gav mig någonting att vara stolt över, du gav mig dig, du gav mig oss. Jag antar att jag inte visade dig nog tydligt hur mycket du betydde för mig, och nu är det för sent. Du gav upp.

Utanför fönstret kan man se månen nu, den lyser kall och klar. Du ligger fortfarande med ryggen mot mig, jag ligger med ryggen mot dig också. Som två främlingar som tvingats att dela säng. Jag känner mig dum och missplacerad, önskar att jag vore någon annanstans inatt. Ändå vet jag att den enda plats jag egentligen vill vara på är i dina armar, men där vill du inte ha mig längre. Jag undrar vad jag har gjort för fel. Att inte bli berörd är ett straff, så något brott måste jag ha begått. Kan bara inte komma på vilket. Var jag för tyst, för dålig på att visa känslor, för dum? Är jag inte vacker nog, har din kärlek gått över, har jag sårat dig?

Medan jag ser ut genom den tunna glasrutan som skyddar mig mot nattens kyla, dyker en sång upp i mitt huvud. En man sjöng ord som känns så sanna just nu, han sjöng:

Du vet, ett liv utan beröring kan vissna väldigt fort.

Aldrig förr har jag hållit med så mycket. Aldrig förr har min hud värkt så, aldrig har jag längtat så. Jag får lust att begrava ansiktet i kudden, grina tills tårarna tar slut och hoppas att jag kvävs. Om det här är livet du vill leva med mig, vill jag inte vara en del av det.

Andra ord ur samma sång som innan börjar ringa i öronen:

Jag sa till mig själv: “Blotta aldrig någonsin någonting. Låt dem inte få en upp på dig, då har du ingenting.”
Allt det jag säger kan användas mot mig om och om igen.

Plötsligt minns jag att det var just så det gick till. Jag bestämde mig att aldrig någonsin ska någon få krossa mig för att jag har visat mig svag. Alltid ska jag vara stoisk, lugn, behärskad. Inte ge efter för omvälvande känslor som kärlek, sorg, hat eller längtan. Ingen skulle kunna få en enda liten grej upp på mig. Inte ens du.

Jag förstår med ens att man tröttnar på en sådan person, att man inte vill ha någon som mig. För vem vill älska någon utan känslor på utsidan? Vem vill älska någon som känner inåt men aldrig vill medge det. Inte du i alla fall.


Dikt - To conquer

I’ve seen you conquer so many others
You stole their hearts, I watched you do it
Watched you sneak upon them, lay your hands on them
I watched you put your spell upon them

I envied them all,
Even though none of it was real

When the night came, during which you conquered me,
I had never been so filled with profound bliss
As you trembled and your skin was damp with sweat
I held your body close to mine, wished you could dig through my skin
And I think you did, because I can still feel your fingertips inside

I was scared to let you go when it was over
I never thought you wanted to stay
You felt my doubts as you kissed me,
You tasted bittersweet, I recognized the taste
Then you looked at me with piercing eyes
And told me you didn't want to leave

I think I conquered you



Tumblr_lp6jei2fbl1qgb3dzo1_500_large
Bild från: http://weheartit.com/entry/13444486 

Novell - Du, min dröm i livet

Du dyker upp i mina drömmar, alltid lika oemotståndlig. Alltid vacker, svår att komma åt men ändå farligt nära. Varje gång jag lägger min blick på dig vet jag att det är se men inte röra som gäller, fast det hjälper inte. Jag kan inte hålla mig borta, kan inte hålla mina fingrar i styr.

Det är någonting med din utstrålning och sätt att vara som fångar mig, som lockar mig. Du vet att du inte behöver anstränga dig för att jag ska bli intresserad och vilja ha dig, du vet att det räcker med att se på mig under lugg med dina stora, bruna, sotade ögon och le ett snett leende med läppar jag inte kan motstå. Det räcker att du gör det, för då har du fångat mig.

Du har blivit min musa, min inspiration, min kreativitet. Så många ord jag skrivit handlar om dig, beskriver dig, försöker att göra dig till mig, till en del av mig. Att drömma är det enda sättet att nå dig, men jag luras. Drömmar är blott fantasier i ett längtande sinne. Kanske vill du ge mig något jag saknar. Kanske är du bara en symbol för en del av mig själv som jag inte har utforskat eller som inte har fått tillräckligt med plats i mitt verkliga liv. Jag vet att någon annan, någon som är lärd, vis och påläst skulle hävda det. Han skulle hävda att du var en skapelse jag själv gjort, men jag är inte beredd att hålla med. Jag tror du har ett eget liv och jag njuter av att du ger mig små portioner av det även om de inte alltid räcker för att mätta min hunger.

Jag ser dig också som en underskön siren, en vacker varelse som med sitt enkla men komplexa väsen lockar mig i fördärvet. Jag minns historien om Odysseus, hur han lockades till havs av himmelskt ljuvliga sirener och deras sång, jag känner igen mig. När du möter mig i drömmen existerar bara du och jag blir förtrollad. Jag minns för en kort sekund kvinnan som jag egentligen lovat mitt hjärta till, men jag har inte kraft att stå emot. Jag kan inte motstå dig, du är farligt, du lockar mig att kliva bort från stigen, in i skogen och gå vilse i lust och skuld.

Jag tror du vet vad du gör. De nätter du besöker mig klänger du fast vid mig likt murgröna. Du finns där när jag sluter ögonen, på ett eller annat sätt finns du där och jag märker dig. Jag dras till dig som om du vore magnetisk, jag kämpar inte ens emot. Du gör ingenting mer än att vara, du säger ingenting för att få mina händer att röra vid din hud eller mina läppar att kyssa dig. Du bara ler det där leendet, ser på mig med de där ögonen och jag är fast. Även om jag vaknar till under natten och vår historia bryts, så lockar du med mig igen så fort jag somnat om. Du bestämmer när vi är klara med varandra. Morgonen efter vaknar jag alltid tröttare än när jag somnade. Jag tror du har tagit dig in i min själ, jag tror du styr mig mer än jag vågar inse. Jag har ingenting emot det.

Det är något speciellt med dina ögon. De har en förmåga att verka starka fast de är svaga och lyckliga fast de är sorgsna. De glittrar alltid förföriskt men glittrandet tycks vara omedvetet. De vackraste varelserna är de som inte vet om det, de som inte behöver försöka. Du är en av dem. Du är aldrig kaxig eller självgod, men dina ögon säger att du vet vem du är och du är trygg i dig själv. Ibland tvivlar du, men det gör vi alla.

Ofta funderar jag över drömmars konstruktioner. Allt är möjligt där, ändå kan jag inte styra något. Jag har hört om sådana som hävdar att de kan kontrollera sina drömmar, att de kan ta kontroll över sitt omedvetna och göra som de önskar. Egentligen vet jag inte om jag tror på det, men jag önskar att det vore sant. När jag lärt mig konsten skulle jag kalla dig till mig varje natt. Jag skulle göra mitt drömlandskap till en verklighet, sannare än det som nu ska föreställa realitet. Det enda som säger oss att det vi tror är verkligt verkligen är det, är att vi spenderar mer tid vakna än i en och samma dröm. Om jag tog kontroll över oss kunde jag dela upp dygnet så att jag sov och befann mig i vårt drömlandskap mer än hälften av tiden. På så sätt skulle verkligheten ändras, verkligheten skulle vara vi.

Om jag möter dig inatt ska jag berätta om min idé. Jag vet att du kommer tro mig. Du kommer le, skratta till, se på mig med stora, bruna, sotade ögon och säga att du hoppas att jag lyckas. Och det gör jag med. Jag hoppas att jag lyckas krossa verkligheten.


Novell - Främling

Det är inte som det brukade vara. Du är inte den du var och jag är absolut inte som förr. Vi är annorlunda och till stor del är det nog mitt fel. Jag vill tro att det här bara är en fas vi går igenom, alla har dåliga faser i en relation, visst är det så? Jag vet inte längre, men jag hoppas det.

När du ser ut genom bussfönstret och jag sitter bredvid känns det som om vi inte hör ihop. Ditt långa, blonda hår känns ovant för mig, som om jag aldrig sett det förr. Dina gröna ögon fäster inte på mig, så fort du lägger en blick vid min hud så rinner den av likt vatten på en gås. Du försöker se mig, försöker läsa mig, försöker älska mig men alla dina försök gör ingen nytta för min hud är insmetad i äckligt fett som får dina blickar att halka av. Vatten på en gås, fast så oändligt mycket fulare.

I sängen en regnig dag är det samma sak. När jag ser din bleka hy är det som första gången, du är en främling som ligger bredvid mig. Dina fylliga läppar har jag aldrig kysst, jag förstår inte alls när du drar mig intill för att låta två tungor mötas. Man kysser inte främlingar. Jag har aldrig rört vid din hud, aldrig fått dig att känna lustens begär, det har aldrig hänt. Ändå vill du lägga mina händer på din mage, mina händer på dina lår, dina bröst och överallt. Det är som om ingenting utav det som egentligen finns lagrat längst inne i min minnesbank existerar på riktigt.

Du vet den där känslan av att komma hem? Jag brukade känna den med dig, men inte längre. Jag brukade kyssa dina handflator och sedan hålla dem mot mitt ansikte. Du dolde mig för världen och det var allt jag ville. Nu är du den mest kända främling jag vet om, jag vet allt om dig men ändå ingenting. Du är inget hem för mig men du är heller inte borta. Du är här, du är alltid här, fast samtidigt inte.

Dina ögon brukade vara närvarande, de brukade vara i nuet med mig. Nu ser jag in i dina ögon och en mur har byggts upp mellan oss. Det känns som i en dröm när jag möter din blick eller ser ditt leende. När du kysser mig och håller om mig blir jag nästan rädd, för vem är du egentligen? En värld ifrån mig, det är precis vad du är. Hur kunde du låta så mycket växa mellan oss? En hel värld tar mycket plats och jag trodde aldrig att du skulle släppa taget om mig.

Det är inte så att du inte älskar mig, för det vet jag att du gör. Men när du säger det så känner jag ingenting. Du hade lika gärna kunnat tala ett annat språk, det hade inte spelat någon roll. Jag låter min mun agera spegel och reflektera dina ord tillbaka när du säger något sådant. Innerst inne undrar jag hur man kan älska en okänd, en främling, en förändrad.

Jag sa att vi skulle finnas i en evighet och jag ljög inte. En evighet är relativ, det minns jag från en sång jag hört. En evighet kan vara en söndag i april eller två ensamma mänskor på en suddig bild. När jag tänker efter är det precis det vi är. Två ensamma människor på en suddig bild. Det är därför du verkar så långt borta fastän du egentligen står alldeles intill.

Du märker ibland att jag inte riktigt är som jag var en gång. Då blir du rädd och håller mig närmare intill, du säger att jag inte får lämna dig för om jag lämnar dig så är du ingenting längre. Du lägger allt ansvar på mig, som om jag skapade dig, som om jag är dig, som om du inte finns om inte jag gör det vid din sida. Jag kramar om dig när du känner så, tänker att jag inte vill såra dig, tänker att jag inte vill lämna dig och att om jag känner efter längst, innerst inne så älskar jag dig faktiskt. Det är i de stunderna som jag minns oss, då minns jag att vi fanns och att vi inte gick att dela på. Jag minns hur jag lovade dig min evighet och du tog emot den. Jag minns vem du är och vem du var, men det bleknar efter en stund och du blir lika främmande som innan.

Kanske måste jag lära känna dig på nytt för att vi ska bli vi igen.


Novell - Rosen

 

Den där sista dagen gav du mig en vacker ros. Den var karmosinröd, sammetsmjuk och så väldoftande att till och med änglarna hade varit avundsjuka. Rosen var fullt utslagen när du gav mig den, kronbladen var så separerade från varandra som de kunde utan att falla av och blomman var nästan lika stor som min handflata. En bit perfektion i en värld av kaos.

Du hade inte kommit för att stanna, inte ens för att äta lunch eller middag eller kanske sova över. Du hade kommit för att lämna rosen i min hand och sedan gå. Dina vackra, blå ögon hade glittrat mot mig som de alltid gjorde i solljuset när du stod på trappan utanför ytterdörren och du hade sagt att innan rosen vissnat helt och tappat alla sina kronblad skulle du vara tillbaka. Jag förstod inte ens vart du skulle och jag hann aldrig fråga för du bara kysste min kind och gick.

Jag saknade dig direkt, men istället för att fälla en tår gick jag in i köket, hämtade en vas, satte i rosen däri och fyllde upp med vatten. Jag ställde sedan vasen i köksfönstret och ägnade mig åt annat. Mina tankar lämnade aldrig dig. Medan jag städade undan dina saker undrade jag vad du hade menat, vart du var på väg. Jag vet att du hade sagt att du skulle komma tillbaka, men det var någonting i dina ögon som hade sagt mig att det inte stämde. De hade sett likadana ut, glittrat på samma sätt som när vi först hade älskat. Det var den där gången i månskenet, när det strålade in genom fönstret och träffade dina ögon. Du sa att du älskade mig för första gången.

Dagen gick och på morgonen efter tittade jag till vår ros i fönstret. Morgonsolen lyste på de röda kronbladen och jag såg att ett hade fallit ned mot den vita, kalla fönsterbrädan. Mitt hjärta hoppade över ett slag men jag visste inte om det berodde på att jag tänkte att det inte skulle dröja länge innan du återkom eller för att jag var rädd att du inte skulle hålla ditt löfte.

Egentligen hade du aldrig varit min, det kunde jag inte säga. Även när ditt långa, blonda hår låg utslaget på min kudde och dina ögon var slutna i en sömn som jag inte ville störa, kunde jag inte se dig som min. Du var din egen eller kanske någon annans, men aldrig min. Kunde jag då kräva av dig att du skulle komma tillbaka? Nej, det var inte min plikt att hålla dig fjättrad till mitt liv, det var inte upp till mig. Jag var glad när du stannade men grät inte ögonen ur mig när du gick. Jag krossades bara lite inuti.

Ännu en dag gick, några fler kronblad hade fallit när jag såg efter i köket den morgonen. Utanför fönstret piskade regnet mot rutan, all sommarkänsla från dagen innan var som bortblåst. Jag sörjde inte de fallna rosenbladen, samlade bara ihop dem i en liten ask med vackra stenar och snäckbitar på. Asken stoppade jag i min underklädeslåda, det kändes som ett tryggt och passande ställe.

Det regnade hela dagen, ända tills klockan närmade sig åtta och solen bröt igenom molnen. Jag hade alltid älskat hur kvällssol sken igenom lövträdens kronor efter ett heldagsregn, i mina ögon var det få saker som var vackrare än det.

Jag vet inte egentligen vad det var som fick mig att ta rosen ur sin vas och gå ut genom ytterdörren med den i min hand. Gräset var fyllt av små, små vattendroppar som klängde fast på stråna och blötte ned mina nakna fötter. Jag gick genom trädgården, jag bodde som på ett berg så längst bort i trädgården sluttade det brant ned mot en inte så vältrafikerad väg. Jag såg ut över skogar som bredde ut sig längre än vad mina ögon kunde se. Lyfte sedan rosen, höll den i höger hand och med den vänstra drog jag av ett kronblad. Jag kastade det upp över mitt huvud, lät en vind ta tag i det och såg det graciöst dala ned mot vägen. Jag såg aldrig var det landade.

Jag gjorde likadant med alla de kronblad som fanns kvar och för varje röd liten bit av väldoftande sammet som jag släppte i vinden lät jag ett leende breda ut sig större och större över mina läppar. Jag kände mig hoppfull, lycklig och trygg. Jag visste att när jag låtit det sista kronbladet falla så skulle du komma tillbaka.

Dikt - Who are you?

Your eyes say you love me
Your actions speak of another truth
Something I’ve known for far too long
I can’t get a grip, I can’t understand

Who are you?

I’m trying to wrap my head around you
Figure you out seems impossible
You have me trapped in a box made of glass
I see you smiling on the other side

I can just barley see your eyes, sparkling with joy
As you say you love me you stick your hand in your pocket
My heart is what you find
You throw it on the ground beneath you

And then you step on it, still smiling


Tumblr_lpodnk80up1qj1t6ko1_500_large
Bild från: http://weheartit.com/entry/13466834


RSS 2.0